Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Medarbetarsamtal med mig själv

img_2939

Halvtid in på mitt kreativa år med skrivande och måleri har jag gjort en del intressanta upptäckter. Kreativitet, detta vida begrepp innefattar så mycket. För mig handlar kreativiteten till stor del om drivet att få uttrycka mig. Vad kommer det ifrån? Var finns källan och vad kan jag göra för att få ännu bättre tillgång till den? Först lite allmänt om kreativiteten. Fortsätt läsa, det kan finnas en tråd, även om du inte ser den ännu.

Jag har insett att det handlar om att låta sig bli använd och fånga det som kommer, låta det ta fast form, på något vis. Inom eller utom en själv. För mig ger det en känsla av att bli tagen i anspråk, åh detta vackra uttryck. Bli tagen i anspråk genom att få användning av erfarenheter och personlighet. Det handlar egentligen om längtan efter förlösning, islossning, lövsprickning. Skriva ord efter ord tills inget mer finns att säga. Det är sällan jag upplever det i verkliga samtalet, både för att jag själv inte finner orden så snabbt och klart som då jag skriver, också för att man sällan träffar på någon som har ett sådant outsinligt intresse för en, att man inte känner en gräns. Det vore förmodligen både väldigt utmanande och ganska ofint att försöka sig på. Men när jag skriver så bestämmer jag själv hur länge jag vill hålla på.

Jag har förresten tidigare här på bloggen skrivit om min längtan efter att skapa ett sammanhang någon gång där en människa i taget får tala till punkt, berätta sin historia eller dela sina tankar tills det verkligen känns klart. Kanske kan jag skapa det någon gång? Skulle du vilja vara med? Det skulle vara som stjärnorna på slottet utan karriär-cv men med berättelsen om dig. En helg kanske, med goda kända eller okända vänner.

Så vad har jag kommit på, så här efter ett halvår av ovanligt mycket tid att skapa? Var finns den kreativa källan, den mystiska formeln och den raka vägen in i kreativitetens flöde? Vilka övningar, meditationer, skrivknep eller andra aktiviteter kan jag använda?

Hemligheten jag har kommit på är förmodligen inte rocket science, men ändå förvånande och omvälvande för mig. Jag behöver nämligen inte göra någonting annat än att dyka upp vid min dator med kontinuitet. Om jag gör det så har jag gjort det som behövs. Resten är ett flöde som uppstår, ibland brusande som en mäktig norrländsk älv, ibland trögflytande och långsamt rinnande, men det kommer. Jag behöver bara se till att göra mig tillgänglig.

Jag gissar att det är så för oss alla, oavsett hur vi vill uttrycka oss. Står målaren vid sin duk och har bestämt sig för att stå där tills det blir något, så kommer hen förr eller senare att ta upp penseln. Eller fotografen, eller konditorn, eller arkitekten, eller företagsledaren, eller modeskaparen, eller dansaren eller knypplaren. Har man bestämt sig och väntar tillräckligt länge så händer något. Om man inte istället ger upp och går för att se på tv, surfa, gyma, yoga eller prata i telefon istället. Man kan få idéer av det också, men många idéer hinner man inte fånga, de försvinner innan man ens lyckas få tag i svansen på dem. Det handlar om att infinna sig vid sitt kreativa uttryckssätt och vara där tills det som finns inuti har en chans att få form.

Visst handlar det om tid, det är en ynnest att kunna få vika tid för det man älskar och vill, men inte bara. I ärlighetens namn har jag också skrivit när jag knappast haft någon tid. Tre romanmanus, tre barnboksmanus och en diktsamling har blivit till vid sidan om heltidsjobb. Otaliga kurser i skrivande har jag också gått samtidigt som jag jobbat heltid. Visst vet vi alla att vi klarar väldigt mycket om det finns något vi gärna vill.

Men.

Det långsamma tempot jag har här uppe i byn, de få kraven, tystnaden och tiden, gör att mitt flöde ständigt verkar bubbla under ytan. Det är roligare och mer njutbart. Det finns en tunnare vägg mellan det inre och yttre uttrycket nu. Det tar inte emot att sätta sig, tvärtom, på kvällen när jag lägger mig ser jag fram emot att vakna nästa dag, sätta på kaffet och datorn. Ett nytt vitt papper. Eller en ny duk.

Men att dyka upp vid sitt projekt, ge sig möjligheten att komma i kontakt med det inre flödet, är i slutändan vad allt handlar om. Även om det bara är en kvart varannan dag.

Vad ska det bli av det, då? Hur ska det användas, det där vi skapar? Det är en annan fråga, långt ifrån själva skapandets egenvärde. Vi är kreativa för att vi mår bra av att utnyttja vår potential.

“Creativity is … seeing something that doesn’t exist already. You need to find out how you can bring it into being, and that way be a playmate with God.” – Michele Shea

lingonboll

 

Foto ovan: “In my skin” Akryl på canvas, 2016

Nedan: “Tillsammans” Samarbete med okänd konstnär vid Oresjön, 2016 🙂

 

 

God Jul

En hälsning från Dalarna när de korta dagarna är vackra som djupaste poesi.

Ute är det kallt, snart är det dags att elda där inne i bagarstugan och huset fylls av familjen.

img_2976

Men inne i vårt kök är det varmt och julstämningen kommer med små medel. En fin duk och några ljusstakar. Ett julkort från en kär irländsk vän.

img_2983

En morgon när jag drog bort gardinerna från sovrumsfönstret mötte mig den här vackra tavlan. Månen fortfarande uppe trots att morgonljuset kommit.img_2975

På väg till Rättvik samma eftermiddag var ljuset så vackert över kalhygget. Aprikosapelsinhimmel och blåtonad snö.

img_2972

Solen tittar fram då och då och skapar släpskuggor på marken och guld i björkarnas kala grenar…

img_2953

… går knappast över kullen men får det att brinna i tallkronorna på gården.

img_2930

Och om kvällen djupnar färgerna, vinbärsbuskarna står nakna, deras bär ligger nu i frysen och i marmeladburkarna.

img_2925

Sedan blir det natt igen. Och månen vandrar sin tysta ban. img_2885

God Jul önskar jag dig!

Blommor och bin, och om att frivilligt regrediera

Jag hörde en barnmorska tala om vad hon lärt sig om utveckling och smärta, relaterat till sitt jobb. Jag tänkte tillbaka på mina sommarjobb på förlossningen för länge sedan, och på mina egna förlossningar för ännu längre sedan. Och jag tänkte på hur jag regredierat sedan dess. Återgått till tidigare stadium, alltså. Tack och lov.

Se på en nyfödd. Vi är skapade av helt unika sammansättningar av biologi och dna-kombinationer. Vi har en alldeles egen och öppen själ. Sedan växer vi upp och lär oss passa in i familjen, kulturen vi hamnat i, samhället, och inte minst vårt kön. Det lilla barnet gör det genom att lägga på lager på lager på det inre unika självet av ren självbevarelsedrift. Under vårt liv händer en massa saker som gör att vi döljer vårt excentriska jag mer och mer. Vi har alla gjort det, vi har alla varit ett nyfött barn, full av egenheter och möjligheter. Hade du varit född i en annan del av världen hade du inte varit den du är idag. Det är naturligtvis inget fel att vi anpassar oss, tvärtom, men risken är att vi glömmer bort att vi är födda som original och dör som kopior. Det är som om vi alla, mer eller mindre, har autencitetsproblem. Problem med att vara äkta mot de vi innerst inne är. De nyfödda barnens budskap till oss är att blottlägga vår själ. Leta efter den unika gnistan inuti och leta efter den hos andra. Den finns hos oss alla, mer eller mindre gömd under lagren vi och omgivningen lagt på oss.

Självutveckling handlar kanske egentligen om avveckling. Avveckling av roller och skydd för att komma tillbaka det som är vårt innersta jag. Komma hem igen. Hem till vårt ursprungliga jag,  med alla möjligheter.

Om vi backar ett steg till, till förlossningen. Att fortsätta vara öppen även när det är smärtsamt. En kvinnas livmoderhals måste under förlossningen öppnas från att vara helt stängd till att vara stor nog för att ett barn ska tränga igenom. Om man slåss mot den smärta som det innebär så skapar man bara ännu mer smärta och blockerar det som vill födas. Om kvinnan förmår att sluta motarbeta smärtan och öppnar sig för det oundvikliga så är det som om kroppen och universum märker det och skickar en våg av kraft.

Tänk om vi kan lära oss av detta ursprungliga och ta med det till annan smärta i livet. Till en början motarbetar vi, vägrar acceptera, och skapar därmed mer smärta. Men sedan, om vi förmår öppna oss för den, så kan vi få ny kraft. Om vi lyckas fortsätta vara öppna och fråga oss vad smärtan vill förlösa, vad för nytt ska födas, kan vi mitt i det onda behålla en aning av nyfikenhet inför vad som ska komma sedan. För det kommer alltid ett efteråt. Man är inte riktigt samma människa, något nytt har fötts i en.

Här kan du lyssna på barnmorskan i en TED-föreläsning. Jag har bara sammanfattat kort, hon är väl värd att lyssnas på. “Say your truths and seek them in others” heter hennes föreläsning. Hon berättar även om sin benmärgstransplantation till sin döende syster, vad det innebar för deras komplicerade relation. Jätteintressant! 15 minuter inspiration alldeles gratis.

Den här julen ska jag lära mig att bli mer barn, av en mästare. Han heter Sigge, är knappt två år och mycket älskad precis som han är. Därför finns det ännu inte så många lager omkring hans kärna. Jag ska lära mig av honom att vara mer sann mot mina känslor, mer tydlig med vad jag känner och att vara mer närvarande i stunden. Att skratta när det är roligt och gråta när det känns som att det behövs. Det ska bli mig ett underbart nöje att ta de lektionerna.

img_6622

Att ta sig dit man vill, och vara nöjd. Oavsett hur andra tänkt och förberett.

Äntligen

Nu har andra fristående boken om Annie kommit. Det är en härlig känsla att få se den, färger och tryck precis som de ska vara. Jag hoppas nu att den ska läsas för många barn, att de ska känna igen sig i alla känslor som man har inom sig, och få känna att det är som det ska. Man får vara arg, även om det känns som om de vuxna inte tycker om det. Man får det lika mycket som man får vara glad. Eller ledsen. Eller blyg. Eller busig. Eller just ingenting.

Beställ gärna boken från förlaget, 119:- plus frakt, den passar för alla barn upp till 6 år ungefär, äldre om man just börjat läsa själv, kanske. Vill ni ha en hälsning i så kan ni beställa den direkt från mig. Den finns också på t.ex. Bokus. Du kan provläsa också.

Morfar har berättat är första delen.

Här kan du läsa pressmeddelandet om boken. “Nyfikenhet och trygghet i sjukhusmiljö” har de satt som rubrik. Det är inte riktigt så jag upplevde mina sjukhusvistelser som barn, men jag hoppas att många kan känna så idag när föräldrarna får vara med och när vården har förstått att barnens perspektiv måste tas i beaktande.

img_2910 img_2912 img_2908

Att bli recenserad är som när man skulle väljas på gympan

Att väljas till lag på gympan var ett grymt spel. Jag tror vi alla (utom några ytterst få som var självskrivna) minns känslan. Du vill bli vald. Du kan inte göra något för att påverka, bara hoppas och vänta. Du måste bara stå pall de granskande blickarna och hoppas att du duger. Du vet själv att föresatsen är att göra din bästa match hittills, men räcker det? Har någon sett vad du vill göra?

Det är ungefär som att vänta på recensioner när man skrivit en ny bok. När man får ett mail från förlaget med titel “Superdupergrattis” då vet man att det blir en bra fredag. Då vet man att det gick bra den här gången. En allt igenom positiv recension från Bibliotekstjänst för nya boken om Annie var anledningen. Det känns som om recensenten förstått min intention med böckerna och tagit emot med en öppen famn.

Varför är en positiv recension från bibliotekstjänst så viktig? Det betyder att det är många bibliotek som kommer att köpa in den och det i sin tur betyder förstås att fler barn kommer att få möjlighet att läsa, och eftersom jag önskar att den ska nå till barn som behöver den så är jag glad. Eftersom man inte får citera recensionen i sin helhet (jag förstår inte varför), så tar jag bort delen som beskriver handlingen. Vad den handlar om kan ni läsa under fliken “Mina böcker” om ni är intresserade. Så här skrev Btj om Annie och Den Andra, som snart är ute i handeln:

Ibland blir ilskan inombords så stor att den måste ut fast man inte vill. Så är det för Annie som är inlagd på sjukhus i denna fristående andra bok om henne. I första boken beskrivs sorgen över att inte kunna vara med på uppropet första skoldagen med fin inlevelse. I denna nya bok, Annie och Den Andra, skildras hur det kan upplevas känslomässigt att ligga på sjukhus. (…) Medan första boken, som har en annan illustratör, finstämt fångar stämningarna, så tar Anna Westins färgstarka och mer serieliknande illustrationer fasta på händelserikedomen och detaljerna. Den Andra gestaltas livfullt som en busig skugga till Annie. Författaren Maria Boms enkla okonstlade språk fångas barnets erfarenheter på ett både inkännande och avdramatiserat sätt.

Lektör: Boel Peterson, Btj häftet nr 3, 2017

Jag är så tacksam för att få ge ut böcker om barn på sjukhus och att böckerna tas emot positivt. Detta är en fredag med guldkant, trots snöblandat regn, en mus i diskbänksskåpet och tre lampor som gått sönder i köket.

narrative-794978_1920

%d bloggers like this: