Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Att söka ro

Julgransskog

Om du kan lösa problemet, varför oroa dig?

Om du inte kan lösa problemet, varför oroa dig?

Tallskog

Polyanna, Drottning Silvia, Kulla-Gulla & Jesus. Och Cohen.

Idag vaknade jag och såg att Leonard Cohen är död. Jag tänkte på det missade tillfället att gå och lyssna på honom i Göteborg, jag minns inte längre varför jag inte gick, men jag vet att det blivit för sent nu.

img_2813

Hans texter svider och gråter men ger ändå hopp, för han beskriver hur det är att vara människa. Han har ett drag av melankoli. Mer än en gång har jag fått höra att jag har sorgsna ögon, det har känts obekvämt, nästan som om jag blivit påkommen med något skamligt. Jag minns särskilt en gång, en person sa till mig att det spelar ingen roll om du ler, det syns i dina ögon att du bär på en sorg. Jag minns hur jag blev irriterad och försvarade mig, “det var ju tråkigt, för jag känner mig inte sorgsen!” Rädslan att om jag inte bevakar mig, så syns det melankoliska draget igenom. Och jag vill ju vara glad, jag är ju uppvuxen med mina personliga förebilder; Kulla-Gulla med sitt milda leende, Polyanna med sin obotliga optimism, Drottning Silvia med sitt lugn och Jesus med sin frid.

Kulla-Gulla, Polyanna, Drottning Silvia och Jesus ville jag vara lik. Alla i en vacker blandning. Inte lätt att koka ihop till en personlighet, men goda försök gjordes dagligen. Då är det inte roligt att folk säger att man har ledsna ögon.

img_2804

Men så har det på äldre dagar dykt upp personer som också värnar om sin melankoliska sida, som inte skäms över den utan erkänner den som en del av sin personlighet och till och med, som i förekommande fall, gör poesi av den.  Leonard Cohen. Han verkade inte vara en olycklig människa för det, tvärtom, han var en livsnjutare och hade humor och självironi. En rak kropp i skräddarsydda kläder. Och ett litet hem av sorg innanför revbenen.

img_2808

Det har varit en vacker dag i Dalarna, den har gått i blått, vitt och aprikos. Jag har tänkt på Leonard Cohen hela dagen och jag har skrivit dikter i huvudet. En vacker dag som gjord för vackra (och lite sorgsna) tankar. Och det är helt okej. För så blev den här dagen, det vackra och det sorgsna, blandat till en melerad färg.

img_2817

Love Calls You By Your Name

But here, right here,
between the birthmark and the stain,
between the ocean and your open vein,
between the snowman and the rain,
once again, once again,
love calls you by your name.

(Leonard Cohen, Songs of love and hate)

Mina fötter ska banne mig vara vända åt ett annat håll än Mr Trumps

Att leva motsatsen till Mr Presidents ideal är den enda motaktion jag kan komma på

Vad kan vi göra åt läget, förutom att fasa och bli förlamade av framtidsrädsla? Jag funderar på hur det ens är möjligt att det kan bli så här. Ett så stort land med miljontals goda människor med briljanta idéer och kärleksfulla visioner av en bättre värld. Så många människor med intelligens och kunskap måste finnas i ett så stort land, och så kunde inte en enda av dem få komma fram utan man väljer en galen idiot med snedvridna idéer om alla som inte är som han. Som är övertygad om att slå ner allt som inte gynnar honom och hans lilla ego.

Vi kan inte göra någonting åt det amerikanska valet överhuvudtaget. Det enda vi kan göra åt världsläget är det vi har makt över. Plantera ett äppelträd, stoppa in en vedpinne i brasan, älska så mycket att hjärtat bultar utanför kroppen, mata fåglarna, smeka en trötthetsfåra, läsa en bok som får oss att tro, baka ett bröd, leva motsatsen till det som skrämmer oss. Det vi kan göra är att inte tappa hoppet inför barnen, även om det känns hopplöst. Ibland gråta tills trycket släpper och hoppas att någon annan just då kan skratta. Vid mina tåspetsar börjar min väg och mina fötter ska banne mig vara vända åt ett annat håll än Mr Trumps. Om det så är det enda jag kan göra.

img_0281

Och vi kan hjälpa varandra när det blir fel.

Jag ska flyga över takåsarna i kväll

En dikt från en annan tid i, märkligt nog, samma liv. Samma längtan att få gå mina egna vägar och inte vara instängd. En längtan att få vara den jag egentligen är. Samma frihetsbehov.

12598818433_87a80ffa55_k

Jag är någon.

Minns stränderna

stenarna

stunderna.

Jag tänker

hur ska jag kunna värderas

av någon som inte var där?

Där jag var människa och levde.

De har inte ens fått det berättat för sig.

Här är jag en siffra

en säng

en diagnos,

en ovanligt narkosöverkänslig patient

som inte svarar på behandling

utan kräks

och luktar svett.

Min värld är större än ni anar.

Jag har en fågelflock i huvudet

och jag minns hur det kan vara,  att vara jag.

Nej, tack. Jag vill inte ha linfrön på gröten.

Jag vill inte ha gröt.

En dag flyger jag över takåsarna igen.

12086746_10205998022204659_55825826_n

 

Foto övre: Rickard Taubner (https://www.flickr.com/photos/mrpianoman/)

Foto nedre: Ulrika Undén

 

En köldgrad gör ingen vinter

Alla som känner mig vet hur mycket jag brukat ogilla snö. Jag har hellre barmark hela vintern, hellre regn och går hellre och småhuttrar i fuktiga vindar, bara man kan se asfalten. Jag har alltid drömt om att flytta till ett varmt och soligt land, mina resor går nästan alltid söderut och jag har alltid sagt att jag absolut inte kan tänka mig att flytta längre norrut än Stockholm. Där våren kommer senare, det är mörkare och kallare? Aldrig i livet.

Visst har jag känt en känsla av förundran första morgonen efter ett rejält snöfall, tystnaden och hur allt bäddats in och det är ljust. Jag minns alldeles särskilt en sådan morgon då jag kom ut med min yngste son. Han var ett och ett halvt och hade aldrig upplevt snö. Jag öppnade dörren och det lilla yrvädret (som alltid brukade rusa ut så man fick rusa efter och haffa honom innan han sprang ut i gatan eller till närmsta vattenpöl) stannade till och stod alldeles stilla med öppen mun. Han bara stod där och tog in. Han var så förvånad! Och jag fick säga. “Så här kan världen också se ut, förstår du”. Det är ett underbart snöminne. Och när snön kom på min födelsedag när jag fyllde tretton och brorsan och jag gick ut sent på kvällen och knöt fast en pulka bakom hans moppe och han körde och sladdade och jag åkte bakom och ramlade av pulkan i varje kurva. Det var kul. Eller då man åker slalom sent på året, eller i alperna, och solen värmer så man kan sitta ute och äta sin lunch. Och det är vackert på jul. Ja, det är väl ungefär de tillfällena.

Så går tiden, och livet. Och man ändrar sig. Nu bor jag i Dalarna och när jag hörde att det skulle bli snö så kände jag plötsligt förväntan. 30 cm sas det. Jag plockade fram snöskyfflarna ur boden, bar ved, åkte och handlade apelsiner och pepparkakor, tände i spisen och väntade. Och väntade. Det snöade hela dagen men inget la sig, för det var någon plusgrad. Och jag tänkte att det var väl det jag visste, den där snön är inget att lita på. Men idag när jag kom upp så var det ändå vitt och flingorna singlar ner. Och jag trivs här inne, med mina apelsiner, pepparkakor och min dator. Och en förnöjsam känsla av att det blir som det blir och jag kan ingenting göra åt det. Varken åt ena eller andra hållet.

Förra söndagen badade jag. Det var inte varmt men det var sista doppet för i år (tror jag). Att det är två dagar mellan bilderna nedan är svårt att tänka sig.

Ja tack, sol och dopp i oktober. Ja tack, snöskottning och pepparkakor i november.  Man kan alltid pröva att se hur det känns att ta emot det som erbjuds och kommer. Då känner man livet i sig.

img_2657

Ore kyrka på andra sidan sjön i söndags. Klockorna började ringa precis i detta ögonblick.

img_2708

Utanför köksfönstret i tisdags.

img_2671

Jo, jag har badat. Doppet gick snabbt, men att få kameran att självutlösa i rätt ögonblick, med yllehalsduken på plats och skärpan rätt krävde barfotaspring i vattenkanten och sanden ett antal gånger. Det var kallt om fötterna.

img_2699

Ängen bakom huset två dagar senare.

img_2676

30 oktober 2016. En köldgrad gör ingen vinter.

%d bloggers like this: