Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Category: Skrivande

Jag, texten och tiden

Det blåser idag. Vinden susar i trädtopparna och på avstånd hör jag svanarna vid Lintjärnen. De har kommit tillbaka efter att jag skrämde iväg dem då jag höll upp i mitt skrivande och gick dit för att fota. Solen sken och det var sagolikt vackert. När jag kom lyfte de med ljudet av stora flaxande […]

Det bästa i livet är livet (till exempel sångsvanar vid en skogstjärn)

Jag vaknar upp till min första morgon i Sörboda efter Irlandsresan och en kort sväng till Stockholm. Dimman ligger mjukt över fälten och in i skogen bakom huset. Det är vackert och trolskt, perfekt för en dag av skrivande. Det får mig att tänka på hur skrivandet av en berättelse är precis så där. Suddigt, otydligt, […]

Jag känner mig som en kossa

Jag sitter på verandan, äter frukost och tittar på en ko. Tänker att jag inte är helt olik den där kon. Trots de sävliga rörelserna i kroppen där hon går och betar, finns en iver. Hon tar ett steg, sträcker på halsen och rafsar snabbt tag i nästa tuva. Det är en märklig blandning av […]

Irland, en präst och passion

Så vad skriver jag här på Irland? Jag redigerar och skriver och skriver om igen. Byter ett ord mot ett annat, prövar och lyssnar. Värderar och försöker få fram det klaraste språket och samtidigt låta undertexten få liv. Hur berättar man något så att en historia känns både alldeles ny och samtidigt igenkänningsbar? Jag tror […]

En handikappad duva, en solnedgång, och det (under)medvetna

Solen har gått ner, det är fortfarande ljummet i luften. Svalor kastar sig i vindarna under den mjuka himlen. Havet har dragit sig tillbaka och lämnat en veckig, fuktig strandremsa där det tidigare var kraftiga vågor. På min balkong hoppar duvan som har cancer, eller en missbildning, på ena foten. Ja, hon hoppar inte på ena foten […]

%d bloggers like this: