Miobrev

Det är tillåtet att leva – på spaning efter den tid som finns.

Category: “Varför fick man inte gråta?”

Sjukhussyster

Idag träffade jag Jessica. Hon har också legat på sjukhus under sin barndom. Från bebis till femton års ålder, varje år, precis som jag. Så vi pratade. Och pratade. Lika och olika. Men vi var båda medvetna om att vi påverkats. Vi har båda fått hantera en rädsla att bli lämnade, känslomässigt, fysiskt eller psykiskt. […]

Det var en gång en hand…

… det var inte den vackraste, mest näpna lilla hand man kan tänka sig. Och den nyblivna mamman kunde inte räkna om alla fingrar fanns som nyblivna föräldrar brukar göra, för det var inte helt tydligt vad som var fingrar. När jag väntade barn fick jag ofta frågan om jag önskade att det skulle bli en pojke eller […]

Låter det konstigt när vingarna bär?

(Ett brev från min storebror) Jag är snart femtio år och har lärt mig så ofantligt mycket. Ja, jag säger det utan att skämmas, jag har lärt mig så ofantligt mycket. Och jag har haft mycket att lära mig. Jag har till exempel lärt mig att man inte behöver hålla livet på avstånd genom att […]

Det lilla ljus jag har, det ska få lysa klart

Vi sitter i kyrkan, Karin vid sidan om mig, jag ser på hennes ben, de är smutsiga och knölarna vid vristerna har sårskorpor som träskorna sparkat upp när hon sprungit. Hon springer nästan jämt. Eller går på tå, studsar otåligt fram som om hon inte hinner sätta ner hela foten. Nu sparkar hon till så att […]

Syster Pia, bebisarna och Doktor Is

Jag sitter mitt i barnsalen vid det låga runda bordet med den gröna skivan. Syster Pia sitter bredvid, det ser roligt ut när hon sitter på den lilla stolen för hon är ganska lång. Hennes vita klänning har åkt upp så nästan hela benet syns, den bruna tofsen hänger långt ner på ryggen och när […]

%d bloggers like this: