Hemma i Småland
by miobrev
Nu är tiden då löven färgas röda, morgondimma ligger över fälten, en del äpplen sitter kvar på träden och några ligger i gräset och blir brunare för var dag. Det är en övergångstid mellan sommarens många varma dagar till vinterns kyligare dagar och nätter. Det är en övergångsperiod även i mitt liv.
För snart ett år sedan var jag på nyårsretreat. Vi fick till uppgift att skriva ner vad vi önskade oss av året som kom, vi skrev också ned vilka saker vi ville lämna bakom oss och inte ta med oss in i det nya året. Jag hade en längre tid haft en längtan att flytta från Stockholms innerstad och bo nära naturen. Jag ville vakna på morgonen och se ängar, skog och gräs. Jag ville gå ut och dra ett djupt friskt andetag och lyssna till tystnaden.
Jag skrev ner min längtan, jag såg ett litet rött hus framför mig, liknande det jag bodde i ett halvår i Dalarna något år tidigare. Jag var färdig med Stockholm, det hade jag vetat ett tag. Jag hade sagt upp mitt jobb och tillbringat sju månader i Thailand året innan och visste att jag gjort rätt då jag valde min inre längtan framför tryggheten med ett fast jobb. Jag bestämde mig där på nyårsdagen att jag det här året skulle försöka hitta den där platsen och det där huset. Jag såg framför mig hur jag vaknade, gick över ett kallt trägolv, tände i vedspisen, drog på stövlarna och gick ut på trappan för att känna doften av den nya morgonen.
Nu sitter jag här i ett hus jag hyrt. Det ligger i min hembygd, nära gamla vänner och delar av min familj, det finns en sjö bredvid som glittrar i höstsolen när jag ser ut genom fönstret, det finns kakelugn, vedspis, kamin och fri tillgång till ved, det är vackert och jag känner mig lyckligt omhändertagen av omständigheterna.
Är det slumpen, karma, bönesvar eller min handlingskraft jag har att tacka? Jag vet inte, men jag tackar mig själv för att jag inte glömt bort att det går att konkretisera drömmar, måla upp dem, skriva om dem och tänka på dem.
Jag tror på att allt som händer oss skulle vara en del av vägen i vårt liv, jag tror att det som är jobbigt formar och förbereder för nya saker. Jag tror att tacksamhet är en muskel som ibland är vältränad ibland bortglömd. Jag tror på kärleken trots besvikelser, jag tror att jag kan trots att jag inte alltid är stark, jag tror att jag gör mitt bästa fast jag inte alltid vet vad som är bäst. Jag tror att förändring inte är en strävan att bli annorlunda, bättre, helare, utan att förändring sker när vi inser våra många möjligheter.
Jag tror att en nybakad fralla är dagens belöning till mig själv för att jag aldrig gett upp. Och en hyllning till dig, som också klarat alla dagar fram till nu, och ett tack för att du läser. Vem är du som läser? Skriv en kommentar!
“Slösa aldrig bort tid med att göra någonting viktigt när det finns en solnedgång utanför som du borde sitta under!” – C. JoyBell C.
Så underbart att det fungerar att skriva ner sina drömmar om hur en vill att livet ska bli. Så som jag gjorde då, i början av 2006, och du efter en månad ringde och sa att det var dags att packa väskan och åka till Provence. Och att jag nu, sedan 10 år bor där.
Det är nog dags att skriva ner nya drömmar nu och se vad som händer.
Hoppas att vi kan ses snart Maria. <3
Ja, tänk att den resan följdes av en så stor och omvälvande förändring. Tio år, det är länge. Ja, skriva nya drömmar är spännande, de kan ju slå in. Hoppas också få träffas snart.
Tack för dessa tankar! Jag njuter också av det jag kan, använder rullstol, så mitt liv är begränsat men det finns så mycket att vara tacksam för och så bra som vi har det. Det finns så mycket som vi tror är viktigt men i slutändan så är det inte så. Kram och ha det gott i stugan.
Tack Gunbritt för att du delar något av ditt liv. Det är verkligen som du säger, saker visar sig ibland inte alls vara så viktigt som vi tror, att acceptera det vi inte kan ändra och se det goda vi har är kanske vår viktigaste uppgift.
Hej Maria. Du är en värdefull pärla att upptäcka bland andra pärlor och dina texter får en känna lycka och känna igen det vackraste i det enkla. Vad som.betyder nåt i livet. Min resa för att finna inre frid blev inte som jag tänkt mig denna gång utan jag har istället fått möta ansikte mot ansikte med en ful värld jag önskat att få slippa att se. Men att läsa dina vackra tankar lättar upp själen och inger hopp om.att kunna crawla upp tillbaka till platsen jag vill vara på och i. En infre frid i mitt hjärta
Saker blir inte alltid som man tänkt sig, jag önskar jag kunde vara hos dig i Thailand och lyssna på hur du har det. En morgon på stranden och samtal om jobbigt och vackert. Du kommer nå platsen för din frid igen, den finns hos dig, det vet jag. Kramar till dig!
Det är så mycket jag skulle vilja lära av dig, din berättelse, dina välformulerade ord, dina bilder, alla fint beskrivna känslor och inte minst av din resa.
Lära att våga lyssna inåt.
Tro på sig själv.
Våga att våga.
Tro att det är möjligt.
Innan det faktiskt är för sent…
Tack Maria 😊
Tack Niklas,
tack för dina fina ord, ja tänk att vi kan inspirera varandra. Ja, mer än vi tror är möjligt. Tänk om vi bara kunde våga dela lite mer om våra drömmar så de fick en chans att växa och bli realistiska. Våga att våga… fint!
Jag blir lugn av att läsa din beskrivning av livet på landet. Så härligt att du är tillbaka i Småland, Välkommen!!!💞
Hej Maria! Du skriver så tänkvärt om livet, skrivandet och att våga. Jag gick skrivarpedagogutbildningen på Sörängen 2004-2005 och praktiserade hos dig. Med tiden blev jag både skrivarkurslärare och lektör. Skrivandet i alla former har gett mig många fina vänner och många både djupa och spännande samtal om livet. Tack för din fina blog.
Hej Gun!
Vad roligt att du hittat mitt Miobrev. Härligt att höra att du och skrivandet har fortsatt er relation. Ja, skrivandet ger verkligen både vänner och samtal.
Många kramar!