Hej människa. Bra gjort.

by miobrev

gratisography-173H

Idag vill jag skriva om människor. Jag möter många i mitt nuvarande jobb. De berättar en kort del av sitt liv för mig, en främling i en telefonlur som har som jobb att lyssna en stund och i bästa fall vara till någon slags hjälp. Jag förvånas gång på gång över styrkan att klara av det som hävs över en i livet. Jag förundras över hur människor orkar.

Jag har pratat med människor med en uppväxt som dragit igång en serie av olyckliga val och omständigheter. Jag har pratat med människor som ena dagen var helt friska och nästa dag förlorat nästan alla sina förmågor. Jag har pratat med mammor och pappor som har en några dagar gammal bebis som de försöker lära känna och förstå sig på. Jag har pratat med människor som ser sådant vi andra inte ser, hör röster som vi andra inte hör. Jag har pratat med människor som förlorat sina nära, och jag har pratat med dem som förlorat hoppet och står på randen (eller broräcket) för att slutligen släppa taget, men ändå ringer. Och jag har fått säga att en liten del av dig vill kanske ha hjälp eftersom du ringer. Kanske kan du lyssna på den lilla delen, kanske kan du våga lita på att det finns hjälp när du inte orkar själv? Jag har fått trycka bort delen i mig som vet att jag pratat med andra som säger att de sökt men inte fått den hjälpen av sjukvården. Jag får hoppas att den här människan har tur och träffar rätt personer.

Igår fick jag höra en thailändsk kvinnas berättelse om en mycket äldre, väldigt dålig svensk man. Hon berättade om hur hon slutligen kastat ut honom, och samtidigt kastade ut drömmen om en tryggare framtid. Men jag är hellre själv, sa hon. Jag är mycket hellre själv. Plötsligt mitt i berättelsen om misären avbryter hon sig, som om hon tyckte det var nog med tråkigheter, log ett brett leende och sa “I love flowers!”

gratisography-425H

Idag träffade jag en svensk man som fick en stroke som fyrtioåring, fick höra om hans envisa kamp att komma tillbaka till det liv han haft, och framför allt hans kamp mot sjukvården (!) och deras begränsningar av honom, för att inte tvingas in i deras rehabmall för sjuttio/åttioåringar. Hans kamp för att få träna på sjukhusets gym på kvällarna och när de inte gick med på att öppna kvällstid, hans träning att lära sig gå i kulvertarna under sjukhuset och “det finns många trappor i ett sjukhus”. Han fick höra att han aldrig skulle kunna det ena och det andra men han motbevisade dem på varje punkt, var en ytterst jobbig och krävande patient och satte sina egna mål som han nådde, ett efter ett. Det är klart att han ska skriva en bok om det, vilket är hans mål nu.

Jag ser hur människor omkring mig går sina vägar, kämpar med sina demoner och omständigheter, och jag vill hylla mänskligheten. Ibland lyckas vi, ibland inte, men de allra flesta orkar ändå fortsätta leva på något sätt. Jag ser hur många som vill gott och har empati för dem som inte har det lika bra. Jag är imponerad och inspirerad av dem som orkar höja armarna tills de darrar, höja rösterna tills de spricker, ta ett steg till mot godheten, trots att mjölksyran bränner i benen och hat kastas mot dem. Jag önskar ibland att jag var en av dem som står på barrikaderna och verkligen gör skillnad. Den som kämpar så det hörs och syns. Den som orkar lite mer, vågar lite mer. Men jag är inte en av dem. Jag fortsätter att svara i telefon och säga: “Vad bra att du ringde, du klarar det här. Du kan få hjälp.” Jag hoppas att det gör lite skillnad för någon. Och jag fortsätter imponeras av att människan är en kämpe, ibland är hon själv den enda som inte ser det.

gratisography-174H

Foton: Ryan McGuire (Gratisography)