Att vara stark som en häst

by miobrev

20645502_10154822392753730_7330589067449365111_o

Jag hade en gång, i en svår period i mitt liv, en dröm. Jag har berättat om den för många för den är så otroligt viktig för mig, och var så oerhört detaljerad. Jag kan inte förstå hur sådan klokskap kan födas ur en sovande hjärna. Kanske är det bara då, förresten?

Jag drömde att jag befann mig i ett trapphus i ett hyreshus. Det var svarta ledstänger och trappan var av sådan där prickig sten, som i ett hyreshus från femtiotalet. Jag befann mig allra längt upp på översta våningen. Där fanns även en häst! En stor, mörkbrun arbetshäst. Jag visste att jag skulle vara tvungen att hjälpa hästen nedför alla trapporna, och det skrämde mig. Både hästen och jag svettades redan, vi visste båda att det var ett näst intill omöjligt uppdrag, men det fanns inget annat sätt. Vi började gå. Jag var nedanför hästen, höll emot så knogarna vitnade och tårarna rann. Ett steg i taget, jag lutade mig mot den breda hästbringan och försökte lägga all min kraft där för att det inte skulle gå för fort och hästen skulle snubbla. Det skummade ur munnen på hästen och droppade på mig. Steg för steg, trappa efter trappa tog vi oss ner.

Slutligen var vi nere och ute på gården. Efter en liten stund av vila kommer hästen fram till mig, jag ser rakt in i de klokaste ögon och hästen säger;

“Du klarade det. Inte för att du var så stark, utan för att du ville det så gärna.”

 

Ibland funderar jag på vad det är att vara stark. Om det alltid är något att sträva efter eller om det blir en ständig källa till misslyckanden. För man är inte alltid stark. Vad innebär det ens att vara stark, vad beror det på, är det ens något man kan bestämma eller blir det som det blir?

Jag tror att styrka kommer ur övertygelser om att man klarat saker förut. När man vet att något måste gå så går det nästan alltid. Det kanske inte går så bra alla gånger men det går, en in- och utandning i taget. Jag tror att jobbiga erfarenheter man har med sig bygger upp en styrka, inte för att man väljer att klara det utan för att man måste. Man har inget val. Det är ofta så människor säger när man frågar hur de orkar. Vad har jag för val? Och i efterhand ser man att det gick, det ger en erfarenhet att ha med sig nästa gång man råkar ut för något jobbigt.

Det är därför det är så svårt att vara ung. Man har inte erfarenheten att man överlever ett förhållande som går sönder, man tror att man aldrig ska bli lycklig igen. Man vet inte att det där jobbet man så gärna ville ha, och som gick till en annan, bara är ett av många lika bra eller bättre jobb genom livet. Allt är på liv och död på något sätt och det är nu. Och när man kraschar så vet man inte att man vid ett senare tillfälle kanske till och med kommer känna att det var tur att det blev som det blev. Det kommer gå över. Allting rör sig, det kommer bli annorlunda. Livet kommer se ut på ett annat sätt om ett tag. När man blir äldre vet man det och jag är tacksam för de erfarenheterna och tycker synd om de som alldeles nyss börjat leva och måste börja bygga upp den erfarenhetsbanken från noll.  Men de kommer klara det. De allra flesta.

Varje gång jag ser en häst blir jag påmind om att leva mitt liv på det sätt jag vill. Och jag ska klara det. Inte för att jag är så stark utan för att jag så gärna vill.

Igår var jag på Svenska konsulatet i Hua Hin och röstade, som många andra utlandssvenskar. Det här valet känns allvarligt och ganska skrämmande. När jag kom ut såg jag den här hästen. Den låg där så lugnt och sa: “Ni kommer klara det. Ni kommer orka kämpa för alla människors lika värde och rätt till trygghet. För ni är många som vill det så mycket.”

40322980_2100709276859215_6575997179633074176_n