You must carry a chaos inside you …

by miobrev

“You must carry a chaos inside you to give birth to a dancing star.” – Nietzsche

Det är bra att acceptera jobbiga känslor, att bära dem är svårare. Att hålla i famnen och låta dem få följa med en bit på vägen, bärande, det är tungt. Vi vill inte känna jobbiga känslor. Vi vill bort från kaos och känna frid. Ändå finns det något där, mitt i kaoset, mitt i känslostormar, mitt i rädsla och förtvivlan. Det är något som händer om vi orkar vara med de känslorna när de kommer, utan att fly. Du måste bära ditt kaos för att det ska födas något nytt, sa Nietzsche.

Att känna ljus och mörker, toppar och dalar, kris och lugn, skapar en slags rörelse, en energi som kan ge oss något som vi inte kan få på annat sätt. De tillfällena jag lyckats stå ut med att vara i det, känner jag att jag varit kärleksfull mot mig själv. Jag har kanske inte har förstått det i stunden, men efteråt. Om jag ska bortse från de delarna i mig som är sorgsna, melankoliska, rädda, ensamma så måste jag göra mig till någon jag inte är. Och det är extremt jobbigt i längden. Jag menar inte att man ska hålla fast, men heller inte tvinga sig själv att släppa. Jag menar att låta det vara, det som är. Och livet är allt det här.

Jag har märkt att när jag tillåtit mig att vara i minnen av jobbiga saker, t.ex. när jag började skriva om mina sjukhusvistelser som barn, mina ensamhetskänslor och känslan av att vara annorlunda, när jag började att medvetet tänka på det, och beskriva det i text, så hände något. Plötsligt var det inte bara jobbigt, som jag tänkt förut då jag snuddat vid den tiden. Plötsligt, mitt ibland alla kräkningar, smärta, operationer så kom ljusa minnen också. Kvällen då en barnsköterska lät mig vara vaken senare än alla andra barn, lät mig bada skumbad i den stora tvätthon på barnsalen, fönade mitt hår med “varmluft” tills det glänste och klippte en krona till mig av  guldpapper, sa att jag egentligen var en prinsessa. Och jag tyckte att jag var fin, när jag såg mig i spegeln över skötbordet. Eller en annan barnsköterska som köpte en chipspåse till mig när hon var ledig. Eller ytterligare en som lät mig följa med och säga hej till sin pojkvän när han hämtade henne efter jobbet. Eller hon som kom in med små, runda klisterlappar i olika färger som skulle klistras på matkorten, och lät mig pyssla med dem. Göra långa larver i regnbågsfärger av cirklarna som egentligen inte alls var till för att leka med. Och när hela klassen ritat och skrivit till mig och det kom ett tjockt brunt kuvert med brev som jag kunde läsa om och om igen. Och fikat med mamma eller pappa på sjukhuscafeterian när de hälsade på. Och det stora vykortet med jätten Vist. Och pengarna mormor la i en sparbössa för varje dag jag var där. Och farbrorn som var konstnär och ville måla av mitt porträtt i dagrummet. Och någon som blev min vän när jag var där. Och biblioteksfarbrorn med sin vagn. Och glassen till efterrätt. Allt det där kom när jag inte längre tryckte bort det jobbiga utan orkade tänka på när jag blev fasthållen och sövd, fasthållen och stucken, fasthållen, fast i sjukhusfabriken. Och min längtan efter en inre frihet kommer ur den där monotona tillvaron där andra bestämde allt. Den erfarenheten gör att jag uppskattar friheten jag har som vuxen och värnar om den. Den hjälper mig att gå mina vägar och ge mig själv lov att mer och mer vara den jag är, även om det innebär att andra tycker att jag borde annat.

En vacker dag är det dags att föda den där dansande stjärnan, och då ska jag inte hålla fast. Då ska jag släppa taget.

Och öppna armarna för nästa mörker … för jag vet att jag kommer få dansa igen.

“Where the light is brightest, The shadows are deepest.” – Goethe

6172722395_7c7576f9ec_b

Foto: Tamaar Flickr “Dancing with the light I”