Hemma

by miobrev

20750647_10154819687543730_307572940_n

Jag har nu varit hemma i Sverige i ungefär en månad. Tidsuppfattningen är något märkligt. Det känns väldigt avlägset, hela mitt Thailandsäventyr. Nästan som om det var en dröm, eller åtminstone något som hände för väldigt länge sedan. Jag kan inte riktigt förstå att jag för bara en månad sedan tog på mig långbyxor och långärmat för första gången på över ett halvår. Att jag för en månad sedan fortfarande kände värmen mot min kropp varje gång jag gick ut, oavsett vilken tid det var på dygnet. Att jag inte lagat mat, tvättat, städat på många månader. Att mörkret kom snabbt på kvällen, men var varmt och mjukt. Att varje ledig dag var en semesterdag med strand och vänner, långa utomhusmiddagar, yoga i en svettig men vacker lokal vid havet. Att min vespa stod utanför hotellet beredd att ta mig på utflykter på trafikerade vägar i stan och över böljande kullar på landsbygden.

Jag jobbar på Karolinska Institutet igen. Att komma tillbaka var roligt, möta alla kollegor, känna att det fanns mycket att göra, skratta i fikarummet och grubbla vid datorn. Att träffa familjen och vännerna var naturligtvis det jag längtat mest efter. Det är det jag njuter av nu.

Jag undrade många gånger när jag var i Thailand hur jag skulle kunna förklara vad den perioden hade betytt för mig. Hur skulle jag kunna hitta ord för det som tagit plats i mig? Hur skulle jag kunna hålla kvar värmen inombords och känslan av att jag är mitt eget hem? Hur skulle jag kunna spara alla varma leenden jag fått? Hur skulle jag kunna förklara förändringen jag såg hos mina kollegor som kom dit, axlar som föll ned, ansikten som slappnade av? Hur skulle någon kunna förstå att jag måste tillbaka, åtminstone en gång till? Jag har inte hittat orden, inte ens för mig själv. Jag bara har ett rum där inne, med allt.

Vi tar ett kliv till på vägen, den sträcker sig långt framför oss. Det tar emot. Vi lyfter blicken och följer villervallan i naturen vid sidan om stigen. Ser staketet som inte är högt nog för att hålla oss på den här sidan, men ändå får oss att gå här, som lydiga djur. Får oss att följa stigen som blivit vår väg, där målet är bestämt av de stora massor som gått före. Vi undrar plötsligt varför tanken inte slagit oss att det faktiskt finns ett annat landskap, utan förutbestämda riktningar?
Gräset är grönt på andra sidan, och det vet vi ju hur det är med det. Tonen då människor yttrar den välkända frasen.
Plötsligt växer en styrka i bröstet och vi vet att vi vill känna det gröna gräset under fötterna. Styrkan växer med viljan och ett språng i bröstet, äntligen en känsla som kräver något. Så kliver vi över.
Gräset slickar benen. Vi vandrar vidare med en slags förtjust förvåning över hur lätt det var, hur styrkan att vända mot ett nytt håll kom med musklernas och känslornas första rörelse åt en ny riktning. Så vandrar vi in i den gyllene skogen, det gula, det gröna, det bruna, det vetefärgade.
Vi gjorde det för att vi kunde.
Att se det vi har och njuta av det, men att också se det vi skulle kunna få är en balansgång. Livet blir som vi lever det.
Du har gjort det förr, eller hur, det oväntade som nästan fick dig att tappa andan. Det kanske var länge sedan, det kanske är dags igen? Är ditt nästa äventyr inom dig eller utanför dig? Känn efter var din längtan finns och börja fantisera. Det är en bra början. Till slut tror du att det är möjligt och kan börja ta små steg åt rätt håll.
21688442_10154927199393730_3100361393168661155_o