Att veta vad man vill

by miobrev

Jag är tillbaka i Stockholm för att jobba på mitt vanliga jobb två månader. Det är roligt att ha jobbarkompisar omkring sig att skratta och prata med. Det är inspirerande att se alla olika människor som lever sina liv här i en av de vackraste huvudstäderna jag vet. Det är kul att kunna ta del av kulturlivet. Det är härligt att vara nära de jag älskar.

Det som slår mig, som jag aldrig tänkt på förut är hur mycket reklam det finns överallt. Hur många främmande företag som vill mig något och har en åsikt om vad jag behöver i mitt liv. Som vill tala om vad jag ska tänka och tycka. Efter några dagar ser jag det inte längre, men första dagarna var det märkligt slående hur dessa stora och små affischer ville få mig att ta ett beslut, ändra en åsikt, köpa en tjänst eller sak. Köpa. Köpa. Köpa. Nej, jag behöver inte ett nytt mobilabonnemang, en ny utbildning, en konferensanläggning, en ljudboksprenumeration, en middagskasse, en ny kostym, nya skor, nya vaccinationer, klamydiatest, konsertserieabonemang, böcker, lakan, en ny tjänst, sak, upplevelse.

Jag som behöver så oerhört lite. Jag som mest bara längtar efter att få köpa min tid. Jag som vill leva pilgrimsliv. Frihet. Enkelhet. Tystnad. Bekymmerslöshet. Långsamhet. Andlighet. Delande. De sju nyckelorden som är pilgrimens ledord och är målet i mitt liv. Det blir lättare att nå ett mål om man vet vad man vill. Jag vet vad jag vill. Jag har enkelheten och friheten som mål – när jag står inför ett val eller vägskäl så behöver jag bara fråga mig själv: vilken av vägarna/alternativen leder åt det håll jag vill? Det är förvånande lätt att då gå förbi den där ljusslingan med gamla vackra glödlampor som skulle vara fin i köket, och istället gå hem och skriva en stipendieansökan och se om livet vill bjuda mig på ytterligare överraskningar. Eller lägga mig tidigt och njuta av att det är många timmar tills det är dags att gå upp. Eller ta en kopp te och en blodapelsin. Eller läsa en bok. Eller se ett avsnitt av en serie. Eller prata en stund, när jag nu har kvällssällskap.

Jag försöker behålla en del av stillheten även nu. Jag går upp tidigt och skriver morgonsidor. Tre handskrivna sidor varje dag, en slags dagbok innan sinnena riktigt vaknat, för att inte tappa kontakten med den inre rösten. Igår skrev jag om att behålla riktningen;

Ett steg i taget mot min dröm att leva fritt

Ett steg i taget mot en ny utgiven roman

Ett steg i taget mot ännu mer kärleksfulla relationer

Ett steg i taget bort från oro och stress

Ett steg i taget mot orimliga prestationer

Ett steg i taget mot nya möjligheter

Ett steg i taget mot full inre frihet

Ett steg i taget mot den som är jag

Ett steg i taget mot innerligheten i att leva äkta

Jag tar min stund i soffan på morgonen med min gröna skrivbok i knät och den mjuka ullfilten över benen. Den för stora, vita frottémorgonrocken gör att jag känner en varm känsla då jag tänker på första gången jag hade den på mig. Staden har vaknat fast klockan bara är sex. I fönstret mitt emot ser det hemtrevligt ut som vanligt. De har tänt sina levande ljus i fönstret och på bordet. Någon rör sig lugnt i köket. Jag hör bilar på långt avstånd och pennan som raspar mot pappret, det är varmt och skönt här inne. Bara jag och mina ord, och nuet är lika stilla här som när jag är skrivledig i Dalarna.

IMG_6948

I kväll kom jag upp till landet igen, till tystnaden, mörkret och stjärnorna. Klockan tickar på väggen, något långsammare än den ska, som om den ville säga mig att det är dags att varva ner en aning. Andas lite djupare, sakta ner tankarna och farten. I morgon sover jag länge och äter frukost på sängen. Läser en stund. Njuter av en ledig dag. Det har sina fördelar att heltidsjobba. Kontrasterna blir sköna och en ledig dag är en otrolig njutning.