Blommor och bin, och om att frivilligt regrediera

by miobrev

Jag hörde en barnmorska tala om vad hon lärt sig om utveckling och smärta, relaterat till sitt jobb. Jag tänkte tillbaka på mina sommarjobb på förlossningen för länge sedan, och på mina egna förlossningar för ännu längre sedan. Och jag tänkte på hur jag regredierat sedan dess. Återgått till tidigare stadium, alltså. Tack och lov.

Se på en nyfödd. Vi är skapade av helt unika sammansättningar av biologi och dna-kombinationer. Vi har en alldeles egen och öppen själ. Sedan växer vi upp och lär oss passa in i familjen, kulturen vi hamnat i, samhället, och inte minst vårt kön. Det lilla barnet gör det genom att lägga på lager på lager på det inre unika självet av ren självbevarelsedrift. Under vårt liv händer en massa saker som gör att vi döljer vårt excentriska jag mer och mer. Vi har alla gjort det, vi har alla varit ett nyfött barn, full av egenheter och möjligheter. Hade du varit född i en annan del av världen hade du inte varit den du är idag. Det är naturligtvis inget fel att vi anpassar oss, tvärtom, men risken är att vi glömmer bort att vi är födda som original och dör som kopior. Det är som om vi alla, mer eller mindre, har autencitetsproblem. Problem med att vara äkta mot de vi innerst inne är. De nyfödda barnens budskap till oss är att blottlägga vår själ. Leta efter den unika gnistan inuti och leta efter den hos andra. Den finns hos oss alla, mer eller mindre gömd under lagren vi och omgivningen lagt på oss.

Självutveckling handlar kanske egentligen om avveckling. Avveckling av roller och skydd för att komma tillbaka det som är vårt innersta jag. Komma hem igen. Hem till vårt ursprungliga jag,  med alla möjligheter.

Om vi backar ett steg till, till förlossningen. Att fortsätta vara öppen även när det är smärtsamt. En kvinnas livmoderhals måste under förlossningen öppnas från att vara helt stängd till att vara stor nog för att ett barn ska tränga igenom. Om man slåss mot den smärta som det innebär så skapar man bara ännu mer smärta och blockerar det som vill födas. Om kvinnan förmår att sluta motarbeta smärtan och öppnar sig för det oundvikliga så är det som om kroppen och universum märker det och skickar en våg av kraft.

Tänk om vi kan lära oss av detta ursprungliga och ta med det till annan smärta i livet. Till en början motarbetar vi, vägrar acceptera, och skapar därmed mer smärta. Men sedan, om vi förmår öppna oss för den, så kan vi få ny kraft. Om vi lyckas fortsätta vara öppna och fråga oss vad smärtan vill förlösa, vad för nytt ska födas, kan vi mitt i det onda behålla en aning av nyfikenhet inför vad som ska komma sedan. För det kommer alltid ett efteråt. Man är inte riktigt samma människa, något nytt har fötts i en.

Här kan du lyssna på barnmorskan i en TED-föreläsning. Jag har bara sammanfattat kort, hon är väl värd att lyssnas på. “Say your truths and seek them in others” heter hennes föreläsning. Hon berättar även om sin benmärgstransplantation till sin döende syster, vad det innebar för deras komplicerade relation. Jätteintressant! 15 minuter inspiration alldeles gratis.

Den här julen ska jag lära mig att bli mer barn, av en mästare. Han heter Sigge, är knappt två år och mycket älskad precis som han är. Därför finns det ännu inte så många lager omkring hans kärna. Jag ska lära mig av honom att vara mer sann mot mina känslor, mer tydlig med vad jag känner och att vara mer närvarande i stunden. Att skratta när det är roligt och gråta när det känns som att det behövs. Det ska bli mig ett underbart nöje att ta de lektionerna.

img_6622

Att ta sig dit man vill, och vara nöjd. Oavsett hur andra tänkt och förberett.