Polyanna, Drottning Silvia, Kulla-Gulla & Jesus. Och Cohen.

by miobrev

Idag vaknade jag och såg att Leonard Cohen är död. Jag tänkte på det missade tillfället att gå och lyssna på honom i Göteborg, jag minns inte längre varför jag inte gick, men jag vet att det blivit för sent nu.

img_2813

Hans texter svider och gråter men ger ändå hopp, för han beskriver hur det är att vara människa. Han har ett drag av melankoli. Mer än en gång har jag fått höra att jag har sorgsna ögon, det har känts obekvämt, nästan som om jag blivit påkommen med något skamligt. Jag minns särskilt en gång, en person sa till mig att det spelar ingen roll om du ler, det syns i dina ögon att du bär på en sorg. Jag minns hur jag blev irriterad och försvarade mig, “det var ju tråkigt, för jag känner mig inte sorgsen!” Rädslan att om jag inte bevakar mig, så syns det melankoliska draget igenom. Och jag vill ju vara glad, jag är ju uppvuxen med mina personliga förebilder; Kulla-Gulla med sitt milda leende, Polyanna med sin obotliga optimism, Drottning Silvia med sitt lugn och Jesus med sin frid.

Kulla-Gulla, Polyanna, Drottning Silvia och Jesus ville jag vara lik. Alla i en vacker blandning. Inte lätt att koka ihop till en personlighet, men goda försök gjordes dagligen. Då är det inte roligt att folk säger att man har ledsna ögon.

img_2804

Men så har det på äldre dagar dykt upp personer som också värnar om sin melankoliska sida, som inte skäms över den utan erkänner den som en del av sin personlighet och till och med, som i förekommande fall, gör poesi av den.  Leonard Cohen. Han verkade inte vara en olycklig människa för det, tvärtom, han var en livsnjutare och hade humor och självironi. En rak kropp i skräddarsydda kläder. Och ett litet hem av sorg innanför revbenen.

img_2808

Det har varit en vacker dag i Dalarna, den har gått i blått, vitt och aprikos. Jag har tänkt på Leonard Cohen hela dagen och jag har skrivit dikter i huvudet. En vacker dag som gjord för vackra (och lite sorgsna) tankar. Och det är helt okej. För så blev den här dagen, det vackra och det sorgsna, blandat till en melerad färg.

img_2817

Love Calls You By Your Name

But here, right here,
between the birthmark and the stain,
between the ocean and your open vein,
between the snowman and the rain,
once again, once again,
love calls you by your name.

(Leonard Cohen, Songs of love and hate)