En köldgrad gör ingen vinter

by miobrev

Alla som känner mig vet hur mycket jag brukat ogilla snö. Jag har hellre barmark hela vintern, hellre regn och går hellre och småhuttrar i fuktiga vindar, bara man kan se asfalten. Jag har alltid drömt om att flytta till ett varmt och soligt land, mina resor går nästan alltid söderut och jag har alltid sagt att jag absolut inte kan tänka mig att flytta längre norrut än Stockholm. Där våren kommer senare, det är mörkare och kallare? Aldrig i livet.

Visst har jag känt en känsla av förundran första morgonen efter ett rejält snöfall, tystnaden och hur allt bäddats in och det är ljust. Jag minns alldeles särskilt en sådan morgon då jag kom ut med min yngste son. Han var ett och ett halvt och hade aldrig upplevt snö. Jag öppnade dörren och det lilla yrvädret (som alltid brukade rusa ut så man fick rusa efter och haffa honom innan han sprang ut i gatan eller till närmsta vattenpöl) stannade till och stod alldeles stilla med öppen mun. Han bara stod där och tog in. Han var så förvånad! Och jag fick säga. “Så här kan världen också se ut, förstår du”. Det är ett underbart snöminne. Och när snön kom på min födelsedag när jag fyllde tretton och brorsan och jag gick ut sent på kvällen och knöt fast en pulka bakom hans moppe och han körde och sladdade och jag åkte bakom och ramlade av pulkan i varje kurva. Det var kul. Eller då man åker slalom sent på året, eller i alperna, och solen värmer så man kan sitta ute och äta sin lunch. Och det är vackert på jul. Ja, det är väl ungefär de tillfällena.

Så går tiden, och livet. Och man ändrar sig. Nu bor jag i Dalarna och när jag hörde att det skulle bli snö så kände jag plötsligt förväntan. 30 cm sas det. Jag plockade fram snöskyfflarna ur boden, bar ved, åkte och handlade apelsiner och pepparkakor, tände i spisen och väntade. Och väntade. Det snöade hela dagen men inget la sig, för det var någon plusgrad. Och jag tänkte att det var väl det jag visste, den där snön är inget att lita på. Men idag när jag kom upp så var det ändå vitt och flingorna singlar ner. Och jag trivs här inne, med mina apelsiner, pepparkakor och min dator. Och en förnöjsam känsla av att det blir som det blir och jag kan ingenting göra åt det. Varken åt ena eller andra hållet.

Förra söndagen badade jag. Det var inte varmt men det var sista doppet för i år (tror jag). Att det är två dagar mellan bilderna nedan är svårt att tänka sig.

Ja tack, sol och dopp i oktober. Ja tack, snöskottning och pepparkakor i november.  Man kan alltid pröva att se hur det känns att ta emot det som erbjuds och kommer. Då känner man livet i sig.

img_2657

Ore kyrka på andra sidan sjön i söndags. Klockorna började ringa precis i detta ögonblick.

img_2708

Utanför köksfönstret i tisdags.

img_2671

Jo, jag har badat. Doppet gick snabbt, men att få kameran att självutlösa i rätt ögonblick, med yllehalsduken på plats och skärpan rätt krävde barfotaspring i vattenkanten och sanden ett antal gånger. Det var kallt om fötterna.

img_2699

Ängen bakom huset två dagar senare.

img_2676

30 oktober 2016. En köldgrad gör ingen vinter.