Vargarna ylar i Sörbodaskogen

by miobrev

27360339723_370f0d9cad_k

Här i Sörboda såg grannen två vargar häromdagen, de jagade hans hund och när han lyckats skrämma bort dem och hunden räddat sig till honom var den blöt på ryggen av deras dregel, så nära var de. Några dagar senare såg man färsk varspillning på grusvägen en bit bort, det betyder att de inte bara var på tillfällig förbivandring utan att de befinner sig här i närheten. Skapar ett nytt revir? Detta komplicerar förstås mina skogspromenader och naturen känns inte lika trygg som förut, jag är lite på min vakt, även om jag vet att det är oerhört ovanligt att de attackerar människor. Samtidigt är det häftigt att bo så nära det vilda.

Idag på morgonen vaknade jag tidigt och gick ut på förstukvisten för att hämta in ved. Det var fortfarande alldeles mörkt och jag satte mig en stund i mörkret. Plötsligt hörde jag i den totala tystnaden ett ylande läte en bit bort, två gånger. Jag lyssnade länge, men inget mer hördes. I mig hördes Lovis sång ur Ronja:

Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova.
Hungern river hans vargabuk,
och det är kallt i hans stova.
Du varg, du varg, kom inte hit,
ungen min får du aldrig.

Sedan hörde jag ett ljud igen, ett liknande ljud som det jag hörde nyss, och det tog en millisekund innan jag förstod att det kom från min mage. Eller? Var det min mage jag hört nyss? Var det vargen eller jag? Det som var så självklart nyss blev osäkert nu. Jag fortsatte att lyssna mot skogen. En fågel kom flygande med klippande vingar, en svart skugga ovanför mitt huvud mot den ännu mörka himlen.

Att lyssna till tystnaden. Att då och då ta oss till en plats där det inte finns några konstgjorda ljud, kanske bara naturens (kanske inte ens det), är att fylla på den inre vilan. Att inte slentrianmässigt alltid sätta på tv:n eller musik i bakgrunden utan ibland bara låta hörselsinnet vila, även i vaket tillstånd. Då kan tystnaden bli så stark att man plötsligt hör blodet susa i öronen, eller magen låta. Man anar att det susar i lungorna och viner i blodådrorna. Hjärtats klaffar slår igen och öppnas, gång på gång. Man blir medveten om det ständiga liv som brusar inuti, sekund för sekund, minut för minut, dag efter dag och år efter år. Man kan vila i att kroppen sköter sitt, utan min medverkan. Det är så mycket som sköts utan min medverkan, mycket mer än man kan tro. Det är inte nödvändigt att ge sig in i så mycket, ta ansvar för så mycket och så många. Det går bra även om man checkar ut lite ibland. Jorden fortsätter snurra. Kroppen fortsätter fungera. Människor fortsätter leva. Ljuset fortsätter komma och dra sig bort, komma tillbaka igen.

Och vargarna fortsätter att yla i mörka skogar, i tidiga morgontimman.

5731192909_1476eff11d_b

 

Foto ovan: Claudia Dea (Flickr)

Foto nedan: Soccergirl 296 (Flickr)