Schubertiana (en annan nobelpristagare)

by miobrev

15376038351_7d20bbefe4_o

Schubertiana

I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en
utsiktspunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta
miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en
spiralgalax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren
tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte
sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider ihop,
bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna,
de framrusande katakomberna.
Jag vet också – utan all statistik – att just nu spelas Schubert
i något rum därborta och att för någon är de tonerna
verkligare än allt det andra.

II

Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en
knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan
på just den ladan i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger under
sex veckor över två kontinenter, styr mot just denna
försvinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några
ganska vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad
”Svampen”, som sov med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i
rörelse.

III

De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar
med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i
framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.

IV

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den
trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

V

Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra
händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en
aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka,
som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans:
glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ”den här musiken är så heroisk”, och det är sant.
Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män, de som
innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och tror att alla
kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i alla
förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och
stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.

Tomas Tranströmer

SONY DSC

Foto (Flickr) ovan: Frazer Mummery, nederst: knownaa