Ett skafferi, en resa norrut och ljusmagi

by miobrev

I morgon ska jag sätta mig i bilen, lyssna på gamla cd-skivor och åka norrut till fjäll och vattenfall. För att jag kan och för att jag vill se hur det är att uppleva något helt annat än vad jag vanligtvis brukar. Att resa ensam till en ny storstad eller till främmande länder har tidigare varit en stor utmaning, men det gör jag numera gärna. Nu vill jag pröva hur det är att resa ensam norrut till vildmarken, till vidderna, till det storslagna landskapet. Jag vill fota, sitta på ett berg och dricka kaffe med ögonen på en annan bergstopp, vandra en bit och känna hur himlen välver sig över mig där. Jag hoppas på norrsken men tyvärr är inte prognosen för det så god, men chansen finns. Jag är förväntansfull.

Det har gått ett par månader sedan jag började skriva på heltid. Jag har fortsatt att jobba på mitt nya romanmanus, jag har skickat det till provläsare och fått värdefull respons vilket gett mig mycket att fundera på och jag har bearbetat det utifrån denna nya utifrånkritik. Jag har ändrat på början, ganska rejält, jag har förändrat mittendelen och jag har skrivit om och till slutet. Därutöver har jag gått in i dialoger och scener för att ge dem mer blod och liv.

Idag har jag skickat det till en professionell manusläsare, Erik Grundström, som också läst mina tidigare två romanmanus. Det känns som en ny slags målstolpe, även om jag vet att jag kommer att jobba med det länge till, inte minst efter att han sagt sitt.

Idag städar jag skafferiet, det fina snedställda skafferiet, ett sådant skafferi att drömma om. Sedan slutar jag att städa, med mjölpåsarna och tepåsarna på bordet och soppåsen på golvet för jag får lust att gå till postlådan. img_2270

Och där ligger en diktbok och jag vill läsa dikter, och det tar lång tid för det är en diktbok som inte kan hastas igenom eftersom varje sida måste sprättas upp, och jag tar en brödkniv för det var den jag hade närmast och sedan sitter jag och skär blad för blad och läser, blad för blad och dikt för dikt, jag kan det för jag har tid att städa senare. Mycket senare. För när jag läst dikterna ser jag en annan bok på bordet och jag läser den.

Tillbaka till skrivandet igen. Jag har skrivit färdigt ett tredje barnboksmanus i Annie-serien, och jag har en pågående diskussion med illustratören gällande Annie två som planeras komma ut innan julhandeln kör igång. Därutöver har jag skickat ett annat barnboksmanus till tio förlag och blivit refuserad av två, hittills. Jag går framåt och jag blir stoppad. Precis som livet för övrigt, det gäller oss alla.

Jag går också en kurs i att skriva barnlitteratur. Det är mer krävande än jag trodde, framför allt på grund av det stora läsmaterialet. Men det är roligt och inspirerande. Jag läser barn- och ungdomslitteratur i samma hastighet som jag gjorde när jag var i slukaråldern, det är underbart, för jag har tid.

Så jag har att göra. Jag utmanar mig själv och jag är ena stunden glad och nöjd med mitt skrivande och i andra stunden tveksam och har dåligt självförtroende. Vilket inte är så konstigt, varför skulle det ändra sig bara för att jag har mer tid? Den stränga kritikern i mig får möjligen inte lika mycket handlingsutrymme nu när jag har tagit beslutet som ger kreativiteten en chans att växa, men den finns där.

Plötsligt kommer kvällssolen helt oväntat till trädgården, efter en mulen dag. För några minuter förvandlas hela trädgården till guld, innan det blir blågrå skymning. Fem minuter av magi.

img_2260

img_2261

img_2262

Och så där fortsätter livet. Med det ena och det andra. Jag har en känsla av att mitt liv börjar om, gång på gång. Är det ens samma liv man har och lever? Eller har vi alla tillgång till flera olika liv under den stund vi är här?

Om bilen håller, kamerabatteriet inte är kvar hemma på laddning och jag inte dånar så följer en fortsättning här snart.