Det var en gång en hand (var är mina kläder?)

by miobrev

Jag längtar efter mina kläder som mamma sytt. När jag blundar ser jag mammas händer med tyg i, mönster i blått och med dubbla sömmar, för att det är modernt.

Jag ser tyglappar som sätts ihop med nålar, mammas naglar som petar till en kant och hur tyget sätts ihop sida vid sida. Nålarna i mammas mun, det ser farligt ut men det är det inte för hon är van. Jag hör ljudet av symaskinen som gasar på och saktar in. Ser hur hon skakar till det hon syr och ropar på mig att det är dags att prova. Sedan lägger hon upp byxbenen, och mina ben som nyss var för korta är plötsligt alldeles lagom långa.

Jag avskyr sjukhuskläderna, det är de som gör att jag inte kan sova och att jag känner mig ledsen, jag är säker på att det är kläderna. Det är någon annans kläder och när jag tar på mig dem blir jag någon annan. Vem som helst. Jag blir en jag inte känner. Jag blir någon som ligger och lyssnar på fläktarna i taket, som susar ända in i bröstet. I mina vanliga kläder går fläktljud och annat ljud bara till öronen, inte rakt in i mig, igenom.

Jag undrar om Karin och Stefan sover nu. Jag undrar om mamma och pappa sover. Jag undrar om mormor och morfar sover. Och om farmor och farfar sover. Jag undrar om Madde sover. Jag undrar om fröken sover. Jag undrar om tanten i konsum sover. Jag undrar om mitt marsvin, Pyret, sover.

Det är nog på låtsas alltihop för jag är lika frisk som Karin och Stefan. Det är ingen skillnad, jag är inte sjuk. Jag borde vara hemma för jag kan dra upp dragkedjor och simma, spela på farmors lergök, och jag kan plocka blåbär fortare än alla andra i familjen. Och jag kan skriva och läsa lite. Jag kan allt som alla andra barn. Varför måste jag då ligga här med sjukhuskläder?

När jag blir vuxen ska jag bestämma själv. Vuxna bestämmer själva, det kan verka orättvist men det är så det är, det är bara att vänta så blir det min tur att bestämma över mig själv.

img_3378