Det var en gång en hand – post op

by miobrev

Idag när jag vaknade var det riktigt äckligt.

Jag behövde kräkas nästan innan jag hade vaknat. Kräkset låg och guppade i huvudet fast jag inte riktigt sov och inte riktigt hade vaknat. Snurrade runt. Jag kunde inte röra på mig. Jag satt fast inne i min sömn. Jag hörde att de pratade, någon ropade på mig, det lät som när man håller en hink för munnen, en ihålig konstig röst.

Jag försökte komma upp men det gick inte. Jag var som död och levande samtidigt. Så somnade jag och vaknade, fast hela tiden låg jag alldeles still som om jag bara sov. Jag tror jag hostade och någon tog i mig, ropade på mig. Vet de inte att jag inte har kommit ut ur sömnen än? Så förstod jag att operationen var över. Det luktade illa i näsan och munnen var torr och klistrig, en tjock klump långt bak i halsen, kanske illamående. Jag ville gråta för jag ville inte vakna och kräkas. Jag visstet att det snart skulle komma. Och sedan skulle det fortsätta. Hela dagen.

Jag ville inte, och jag önskade att någon skulle komma in till mig i tystnaden och den tjocka dimman, men jag var ensam. Snart skulle jag vakna och vara där, bland kräks och rondskålar och ont. Jag ville inte vara där heller. Det snurrade en spiral i mig, en gul och grön skiva, runt runt, runt och ögonen försökte följa, ryckte, då blev jag mera yr och hostade igen. Försökte öppna ögonen försökte ropa så att någon kunde komma och hjälpa mig, var de där? Var de här? Hos mig. Visste de att jag höll på att vakna och att jag snart  skulle kräkas? Fanns någon där? Jag kunde inte resa mig.

Plötsligt kände jag en hand mot huvudet och kinden. En röst sa att jag är duktig. Att jag var färdigopererad och att hon skulle stanna hos mig tills jag hade vaknat.  Det är syster Gun-Britt som sitter hos mig. Hon är barnsköterska och väldigt snäll. Hon sitter på en stol bredvid sängen tills jag vaknat helt och kräkts de första gångerna. Sedan går den andra barnsköterskan hem och då måste Gun-Britt vara hos alla barnen. Det är sex sängar på salen, men en är tom, säger hon. Jag har ont i huvudet och mår illa hela tiden men kräks bara ibland. Jag får inte dricka. Jag vet inte om jag vill dricka eller inte. Ibland är jag jättetörstig som om jag ska dö om jag inte genast får dricka ett stort glas vatten, sedan, precis direkt efter, känns det som om jag aldrig mer vill äta eller dricka något i hela mitt liv. Men jag får ändå inte.

I morgon kan jag dricka äppeljuice. Kanske jag får en sådan där flaska med bebisjuice som klickar till när man öppnar den. Kanske får jag bestämma själv i morgon, bara sträcka ut armen och ta när jag vill. Kanske har jag inte alls illamåendet kvar i morgon. Kanske kommer de in och säger att mamma ska ringa. Att hon ringde expeditionen och bad att de skulle dra in telefonen till mig för hon vill ringa. Kanske drar de in telefonen och så ringer mamma. Kanske kan jag lyfta på huvudet utan att det snurrar och då känns allt jättebra. Kanske är allt väldigt bra imorgon.

En bebis skriker så det far blixtar i huvudet. De har inte opererat huvudet så det är konstigt att jag har så ont i huvudet. Varför skriker bebisen? Jag försöker resa mig för att se, men jag sitter fast i båda armarna. Har de bundit fast mig i sängen? Varför sitter jag fast? Jag ser på den opererade handen, ja, den är fastbunden i skenan som sitter vid sängkanten. Det är bra för den gör ont och är tung. Den ska ligga still där. Jag ser på andra armen. Min friska. Min riktiga, den jag gör allt med. Varför sitter den fast? Jag ser en slang och en flaska med dropp. Jag orkar inte lyfta huvudet och se varför armen är fast. Jag orkar inte överrösta bebisen och ropa på Gun-Britt. Jag blinkar. Det kliar i ögonen, jag tror det är klister i dem. Kanske klistrar man ihop dem när man opererar? Jag blinkar igen och föröker få bort det. Så kommer kräkset igen, jag hinner inte med. Det kommer över allt.

När Gun-Britt går ifrån mig för att hämta nya sängkläder ser jag att hon böjer sig ner och tar upp en bebis från golvet. Hon la bebisen i sitt filtpaket på golvet för att jag kräktes! Jag kände faktiskt ingenting, jag kunde inte ropa. Det var inte mitt fel. På golvet la hon den lilla bebisen. Det får man faktiskt inte. Inte ens om någon kräks ska man lägga en bebis på golvet. Jag tycker verkligen inte att man ska det.

spiral-staircase-1076732_1280