Naturlyrik är såå ute

by miobrev

img_2007

Skogen alltså. Jag skulle vilja skriva en hel diktsamling om skogen. Men det är förstås redan gjort tusentals gånger. Men ändå. Skägglavarna som hänger sagolikt från träden. Mossan i vitt och grönt på marken. Blåbärsriset som brinner i röda toner. Den sena eftermiddagens släpljus mellan stammarna när solen håller på att sjunka.

img_1990

Den stora tystnaden och de små nära ljuden, suset i kronorna, en och annan fågel, en kvist som bryts under mina fötter, ryggsäckens klonkande. Jag skulle vilja skriva om de stora skogarna, där djuren springer fritt. Varg, björn, räv, älg, rådjur, harar, vesslor.

img_2014

Skogstjärnarnas dunkla yta, sjöarnas glittrande vatten.Träden som stått där i hundratals år. Grankvisten som hänger ut framför mitt ansikte och träffas av solen så att den skimrar i  terreverte-grön.

img_1999

När jag sätter mig ner på en sten eller stubbe för att vila så tänker jag att det kanske, kanske bara är jag som suttit på just den här stenen, stammen eller stubben på väldigt länge. Kanske någonsin. Då får jag en (tekniskt sett falsk, jag vet) känsla av att det är min skog.

img_2020

Att detta också är ett hem.