Naturlyrik är såå ute
by miobrev
Skogen alltså. Jag skulle vilja skriva en hel diktsamling om skogen. Men det är förstås redan gjort tusentals gånger. Men ändå. Skägglavarna som hänger sagolikt från träden. Mossan i vitt och grönt på marken. Blåbärsriset som brinner i röda toner. Den sena eftermiddagens släpljus mellan stammarna när solen håller på att sjunka.
Den stora tystnaden och de små nära ljuden, suset i kronorna, en och annan fågel, en kvist som bryts under mina fötter, ryggsäckens klonkande. Jag skulle vilja skriva om de stora skogarna, där djuren springer fritt. Varg, björn, räv, älg, rådjur, harar, vesslor.
Skogstjärnarnas dunkla yta, sjöarnas glittrande vatten.Träden som stått där i hundratals år. Grankvisten som hänger ut framför mitt ansikte och träffas av solen så att den skimrar i terreverte-grön.
När jag sätter mig ner på en sten eller stubbe för att vila så tänker jag att det kanske, kanske bara är jag som suttit på just den här stenen, stammen eller stubben på väldigt länge. Kanske någonsin. Då får jag en (tekniskt sett falsk, jag vet) känsla av att det är min skog.
Att detta också är ett hem.
Kom att tänka på att Blåklockorna, prästkragarna, blåbärsriset, lingonen ja allt är lite större i Dalarna än i Dalsland. Så fina bilder och så tänkvärda ord, jag njuter av att läsa det du skriver. Jag har ibland med mej bilder till Kyrkan emellan sångtexter, är det ok om jag lånar några av dem?
Kram och tack från Gunbritt
Ja Dalarna är verkligen något speciellt, på många sätt. Du får gärna använda bilderna om du anger fotograf, det är bara roligt! Om det passar får du gärna hänvisa till bloggen också. Kul med nya läsare.