En längtan till sitt eget liv

by miobrev

IMG_0375

Jag längtar till det jag inte vet. Orden finns inte där. Men jag skapar en avbild av min längtan.

Den finns i en vindsvåning i Paris, en ateljé med färger och dukar och en naken vacker kvinna på en divan. Färger över allt.

Längtan finns i en skog där morgonens dagg ännu inte släppt taget.

En eld, jag längtar till en eld. Jag längtar till Elden.

Jag längtar till ensamhet och stillhet i ett sakralt rum, doften av bivaxljus och rökelse.

Min längtan sträcker sig också bakåt i tiden, mot tallarna, en liggverandra och en lungsjuk, fyrtiofyra kilometer nordväst om Helsingfors, våren 1909.

Jag vill att min längtan kurar ihop sig och spinner, bredvid någon annans hjärnvindlingar. Att den ligger där och längtar nära en människas tankar.

Min längtan finns också i smärtan och ett avgrundsskrik sekunden innan ett nytt liv trängt sig ut ur kroppen, in i världen.

Den finns i den sista strålen sol genom ekens bladverk, och kylan på en trappa då kvällen tar över dagen.

Jag längtar efter att fortsätta låta mitt liv fyllas, så som färgen fyller duken, breds på lager efter lager. Låta mitt liv täckas av färger och ord, som en aning om det andra.

Jag längtar efter samtal som lodar ner i känslodjupen.

Jag längtar efter att min själ ska vrida sig runt något annat än tryggheten. Åh, Gud vad jag längtar efter det.

Längtan finns i tonen som vibrerar i mig då Cohen sjunger Dance me to the end of love, och en tid av tequila och hembakt bröd.

Jag skrattar åt min egen lycka och då drar det ett stråk av längtan tvärs igenom mig. 

Min längtan bor i ett par främmande händer i en främmande tunnelbanevagn i en främmande stad som hette Prag, men som egentligen var en bro från ett land till ett annat.

Jag längtar efter att tala med ögonen. Utan ord. Att stänga min mun och låta den vara så.

En del längtan finns på en jazzklubb i en gränd.

Längtan att lyfta (bara en aning) över marken, varje dag.

Jag längtar efter någon som ser skönheten i en trötthetsrynka och en fasad som faller.

Jag längar efter me and Miss Jones. We have a thing going on …

Jag längtar efter ängeln som går på en bakgård och samlar in gråt och skratt i en bucklig plåthink, klockan tre på morgonen.

Jag låter min längtan sträcka tankarna mot ett berg i ett land långt, långt borta. Att sitta där och se dimman lätta, se det blå bli ljust och vitt. Höra ljuden från dalen eka in i mitt inre och landa där,

ta sin  b o n i n g  i mig.

Jag längtar efter tystnaden och att dela den.

Jag längtar efter ett bo i bokstaven O.

IMG_0613

När jag läser den här dikten nu, flera år efter att jag skrev den, så ser jag tydligt att den är ett rop efter att leva mer äkta. Det var en så stark längtan att få uttrycka mig. Att låta kreativiteten och livet, inte minst det inre livet, få ta mer plats. Att ha tid att sträcka mig bakåt och framåt i mina tankar, att omfamna dåtid och nutid, att uppleva andra platser särskilt den inre platsen. Att leva mitt liv som jag ville ha det. Att våga tro att det fanns en sådan plats.

Det gjorde det. Nu känner jag förundran över att platsen fanns så nära, möjlig att utforska, i mitt eget liv. Det var här allt fanns. När jag bara vågade låta all min längtan få ta form.

Nu bor jag i bokstaven o. O som omöjligt. För det var inte omöjligt att låta längtan ta över och bestämma riktning.