Det var en gång en hand, del 4

by miobrev

Han är väldigt liten för att vara vuxen. Han ser snäll ut. Byxorna är bruna, inte alls samma tyg som pappas byxor. De här är randiga i tyget, manchester, som min gröna klänning, den som mamma sytt. Jag minns när vi köpte det tyget, vi var i stan med Madde och hennes mamma och gick i tygaffärer tills jag ville lägga mig på golvet och skrika. Det är sådant som Karin gör, hon är bara fyra. Jag är åtta och går i tvåan, då gör man inte det, även om det vore det enda rätta. Sedan fick Madde och jag köpa byxor. Nya fula gabardinbyxor. Likadana. Vi hatade dem båda lika mycket. Vi bar kassarna långt ut ifrån kroppen, för att mamma och Gunilla skulle fatta hur mycket vi hatade våra nya marinblå gabardinbyxor som stacks, det hjälpte inte att de var vida. Vi gjorde det för att de skulle förstå att vi verkligen inte ville ha nya blå gabardinbyxor och kanske aldrig tänkte använda dem. I alla fall inte utan att protestera. Men mamma och Gunilla verkade inte märka det. De pratade och tyckte att det ”var ett bra köp”. Det var det inte. Det var ett dåligt köp. Ovanligt dåligt. Jag kände redan då hur dåligt humör jag skulle vara på om jag tvingades ta på mig dem en söndagsmorgon för att gå till kyrkan. Och vad Madde skulle ha dem till, de som aldrig går till kyrkan, det förstod jag inte.

modegabardin-1024x800

Men nu är jag på sjukhuset och bibliotekarien i sina bruna manchesterbyxor kommer med bokvagnen. Han är snäll. Vagnen är full av böcker och han vet vem jag är. Han lånar ut böcker till mig varje vecka och det känns som om han tycker om mig. Eller tycker om att jag är en flicka som tycker om böcker. Han frågar om jag läst ut böckerna från förra veckan. Jag skrattar. Så klart jag har. Jag lånade tre böcker förra veckan och nu har jag väntat i två dagar på att det ska bli tisdag och bokvagnsdag. Jag frågar om han har någon mer bok i serien om Kulla-Gulla. Det har han. Han plockar fram och han visar. Han är stolt över alla sina böcker. Han säger att han lastat på Kulla-Gulla för min skull. Jag blir glad ända in i magen, så han har tänkt på mig där nere på sjukhusbiblioteket. Han misstänkte att jag skulle vilja låna fler, säger han. ”Misstänkte”. Det låter som om jag gjort något litet fel. Men jag ser att han är nöjd så jag låter mig inte luras av hans ord. Två böcker till i serien har han med sig. Han skriver på sitt lilla block och ger mig en lapp som jag stoppar i lådan. Två nya böcker. Sedan har jag läst hela serien. Man kan börja om.

231790296_9df2e05f-bd0d-4fed-92ba-2fbaf0ffeef2

När han går är vi båda nöjda. Jag vet inte om jag är kvar nästa vecka, han säger att jag annars bara kan lämna böckerna. Att personalen lämnar tillbaka dem åt mig. Bokvagnen är verkligen väldigt bra. Nästan otroligt bra, för att vara på ett sjukhus.