Nya dagar kommer och går & Irland igen

by miobrev

Jag är tillbaka på Thyrone Guthrie Centre. Samma varma atmosfär, samma inbjudande välkomnande. Ett annat boende. Nya människor.

Jag vaknar tidigt på morgnarna, går ner till sjön för en stillsam start, precis som förra gången jag var här, äter en yoghurt, tar ett morgondopp, går upp och äter frukost, och sedan skriver jag till och från (med avbrott för scones på förmiddagen samt lunch) hela dagen fram till klockan sju, då alla äter middag tillsammans. Det är en livlig fest med skratt och högljutt prat, ibland tar någon fram en gitarr och sjunger. Samtalen pendlar mellan allt man kan tänka sig. Igår pratade jag med en kvinna som framgångsfullt skrivit för teatern i över trettio år, hon berättade att hennes senaste två föreställningar fått ett svalt mottagande. Hon berättade att det fått henne att tappa självförtroendet, hon hade skrivkramp och hade knappast kunnat skriva på två år. Hon pratade om farhågan att hennes tid var över, att hon blivit för gammal. Hon hade varit här en hel månad förra året och knappast producerat någonting. Det lilla hon skrivit då skulle hon fortsätta på nu. Idag var hon strålande glad för hon hade läst det och tyckte att det var bra, eller som hon sa ”good enough to rewrite”. Jag älskar att människor delar med sig av allt.

Jag pratade med en annan författare om det som jag går och funderar på just nu, hur allvarligt kan man skriva för barn? Vi resonerade fram och tillbaka och han sa ”Vi vet ju inte mer än barnen om vad som händer efter döden, vi kunde egentligen lika väl skriva för oss själva, vi är på samma kunskapsnivå vad det gäller frågan om vad som händer när vi dör. Vi kan egentligen bara resonera tillsammans och prata om vad vi tror eller vill ska hända. Om vi kan glömma våra föreställningar som vi lärt oss och mötas på samma plan, barnen och vi, så kan det gå.”

Igår kväll runt middagsbordet var det jag och fyra poeter, en översättare, en kompositör, en skådespelare och dramaförfattare, fyra konstnärer, en barnboksförfattare, en journalist, en dramatiker för film, ett par romanförfattare (varav en blivit rekommenderad av sitt irländska förlag att läsa ”En man som heter Ove och Hundraåringen som klev ut… ) för att de påminde om hans. På bordet stod den hemlagade goda maten, nybakat bröd, vin och vatten.

Vi pratar också om allt annat, förutom skapandet. Allt som är mänskligt, exempelvis hur man lyckas få scones så möra, varför det alltid känns så surt att betala fem kronor för att gå på toaletten när man gladeligen betalat minst det tiodubbla för att fylla på blåsan? Om fiskarna i sjön bara äter insekter på ytan eller om de faktiskt hoppar som delfiner för att de tycker det är kul (det ser ut så). Om första förälskelsen. Om hur länge vi varit och ska vara på Tyrone den här gången. Då sveper en sval vind över sällskapet för det är alltid någon som närmar sig slutet på vistelsen.

Jag: Är det någon som vet hur länge vädret ska vara så här? (regnigt och mulet)
Conor: Probably until…hmmm…the end of November.

Igår skickade jag ett nytt barnboksmanus till förlaget. Det är nummer tre i Annie-serien. Jag skriver på ytterligare ett, men det är det svåra med frågor om döden och det kommer få ta sin tid. Om det ens kommer fungera. Vi får se.

Utöver det jobbar jag med fjärde versionen av min roman som för tillfället har namnet ”Det vi inte visste”. Reflektioner från provläsarna ramlar in och jag får mycket att fundera på. Det är till stor hjälp och förvånansvärt ofta känner jag att om det är något som de är kritiska mot så har jag själv tänkt på det eller haft problem med det. Det gör att jag får ny energi att ta itu med texten för att skriva om och skriva bättre. Jag är så tacksam för både uppmuntran och kritik, jag behöver båda delarna för att bli bättre.

När jag lägger mig på kvällen längtar jag till nästa dag, att få ta itu med skrivandet igen. På morgonen tackar jag för att jag får vara med en dag till.

Här är min “stuga”.

img_1839

img_1859

img_1852

img_1827