Halvvägs genom livet och…

by miobrev

jag är fri att göra som jag vill. Jag använder dagarna på det sätt som passar mig bäst. Det känns magiskt, i ordets rätta betydelse. Overkligt.

Idag har jag skickat ett barnboksmanus till tio förlag, jobbat lite med distansjobbet, sökt ett stipendium, läst en ungdomsbok som ingår i skrivarutbildningen som jag går, hängt i ett fönster och tittat på regnet, varit i kontakt med skatteverk och revisor, läst en recension av “Välkommen till Amerika” av Linda Boström Knausgård om en flicka som slutade tala för att göra sig hörd, tvättat ett par maskiner, samt snutit mig, hostat och nyst ca 1000 ggr i minuten. Dessutom har jag ätit frukost (överbliven focaccia sedan helgens kräftskiva), mosad banan med blåbärssoppa till lunch (enbart kolhydrater ja. Men jag är sjuk!). Och klockan är bara tre på eftermiddagen.

Och så har jag tänkt. Funderat över kommande romanidéer, responsen från provläsare och på barnboken jag skriver nu. Hur mycket allvar vågar man skriva i en barnbok? I en bok överhuvudtaget, förresten?

Så för att svara på frågan som ofta dyker upp nuförtiden:

Nej, ännu känns det inte långtråkigt eller ensamt. Jag har mycket tid men jag har också mycket jag vill göra. Jag har så många saker jag blir glad av.

Ängarna,

IMG_1761

dimman,

IMG_1446

kantarellerna,

IMG_1799

människorna,

IMG_1787

sjön (som fortfarande är 17 grader),

IMG_1644

tystnaden,

IMG_1589

onödigheterna,

IMG_1636

Stockholm till och från,

IMG_0241

lusten,

IMG_0911

Jag känner en stark känsla av frihet och jag kommer att göra något riktigt bra av det här, hur många liv var det jag hade på mig, nu igen? Ett? Ett! Har vi bara ett?! Vet folk om det? Va! Va, va, va? Har den informationen verkligen gått fram? Jag måste erkänna att jag nog nästan missat det, faktiskt. Där krävs lite mer tydlighet, om jag får be.

Nu har jag också skrivit ett blogginlägg idag.