Alla dessa liv

by miobrev

I have already lost touch with a couple of people I used to be. (Joan Didion)

Så många människor vi alla är, så många personligheter, delpersonligheter och opersonligheter vi rymmer eller har rymt i oss. Ibland när jag tänker tillbaka så har jag svårt att fatta att det var jag som låg på sjukhuset så mycket i min barndom. Att jag gifte mig när jag fortfarande gick i gymnasiet (och som nygift plockade smörblommor som jag hängde på tork i hela sovrumstaket) känns så långt borta att jag nästan har svårt att relatera till den jag var då. När jag tänker på mig själv som tjugonioåring och nybliven trebarnsmamma så har jag också svårt att förstå att det var samma jag som är här nu. Eller var det det? Och tiden i mitt liv då jag pluggade till sjuksköterska samtidigt som jag hade två extrajobb och tre små barn, då förstår jag inte alls att det var jag som tog de besluten. Varför varvade jag inte ned? Väntade med utbildning och njöt mer av att ha tid med barnen? För jag inte förstod hur fort det skulle gå? För att jag trodde att det skulle bli för sent?

En annan person jag nästan har glömt,är jag när jag var så sträng mot mig själv. I min ungdom sa jag nej till så mycket, för att jag trodde att det var synd. Nuförtiden säger jag ja till så mycket, för jag tycker det är synd att missa det livet bjuder på.

Hur började förvandlingen? Eller pågår hela livet? Kommer jag som åttioåring se tillbaka på mig själv som femtioåring och tänka, var det verkligen jag som…?

Jag vet inte, men jag vet att jag älskar att bli äldre. Jag älskar friheten som är möjlig för att jag har en annan tyngd i mig själv. Jag vet att jag varit med om stormar, och ljuvliga underbara trygghet att veta att jag rider ut stormarna som kommer. Det visste jag inte som tjugoåring, eller trettioåring. Jag älskar lugnet inuti, och när det tillfälligtvis grumlas och blåser upp blir det en varningssignal till mig att jag behöver se vad som behöver hanteras. Är allt som det ska? Finns det något som behöver göras, något som behöver säkras, riktning som behöver ses över? Är det ett tillfälligt oväder, har det fått mig ur kurs? Vad är det värsta som kan hända? Hur hanterar jag det?

Morgonen idag startade som så många andra denna sommaren här uppe i Sörboda. Jag vaknar och längtar efter att gå upp och börja dagen, jag sätter på kaffe, går en kort promenad för att kolla om det ligger någon post i lådan, som vi glömt det  dagen innan. Det är alldeles alldeles tyst. Träskorna mot vägen och min andning hörs. En fågels vingslag och en humlas surrande bryter tystnaden då och då. Inte en bil möter jag. Inte en annan människas ljud, inte ett flygplan. Morgonen är helt stilla.

Jag kommer att tänka på en diskussion på en skrivarkurs en gång. Kan man säga tystare? Är inte tystnaden ett absolut begrepp? Antingen hör man något, eller inte. Hör man ingenting så är det tyst. Annars är det inte det. Ungefär som död. Man kan inte vara dödare.

Jag har upplevt tystnad tidigare, men här uppe är det ännu tystare. Det är inte ett absolut begrepp, det vet jag nu.

Och jag tänker att det är nog detsamma med mig själv. Jag har varit Maria så länge jag levt, men jag är mer Maria nu. Mariare.

maria och tora 2

Grannarna här uppe har hästar. Det är jag glad för. Här är jag och Tora en sen sommarkväll på Sörboda landsväg. Hästar har ett symboliskt värde och många av mina nattliga drömmar har innehållit hästar. Ibland är jag själv en häst, ibland har hästar talat till mig, och ibland rider jag fram över stora vidsträckta fält och känner friheten som den starkaste kraft inombords.

Att få gå med en häst till en hage, en ljummen sommarkväll då färgerna är alldeles rosa, är som en dröm. Eller bättre. Fotot är taget med en mobilkamera, inga filter eller justeringar. Bara ren verklighet. Det blir inte bättre.