Jag gillar inte deras fester längre.

by miobrev

3173868996_fb019e166c_b

När oron kommer på besök gör den det sällan ensam.

Allihopa kommer tillbaka, lika säkert som tjocka släkten står på trappan på julafton. Där är herr Misslyckade-förhållanden, där är fru Barnen-mår-inte-bra-i-skolan, och bakom tittar även fröken Barndoms-separationer fram, och se där; gamle Skulds välbekanta nuna. Även Skammen passar på att få komma och vädra sin festklädsel. Framtiden står som ett orosmoln längst bak i klungan och sträcker på halsen för att synas.

Blicken sveper över dem en efter en, och jag öppnar dörren på vid gavel trots att protesterna inombords borde höras över hela kvarteret. De snubblar in med belåtna ansiktsuttryck. Någon sätter på hjärtskärande musik på stereon samtidigt som någon annan tar fram minnesalbumet och börjar bläddra, kommenterar bild efter bild, Skuld är alltid först uppe på dansgolvet, bjuder upp och sveper runt med den ene efter den andra. Till slut är festen i full fart, alla rumlar runt med alla, utan urskiljning och förnuft.

När morgonen kommer är de borta och jag tänker att jag aldrig mer ska bjuda in dem. Jag gillar inte deras fester längre. Jag är vuxen och bestämmer själv vem jag ska umgås med.

Men om de ändå kommer tillbaka och jag inte lyckas mota bort dem så vet jag att det kommer en ny morgon, då tar jag stigen ner till bäcken, drar några hallon från buskarna, sätter mig på stora stenen, fyller munnen med saft och smak, hör tystnaden och suset från svalornas vingar när de flyger över mig. Jag hör inom mig sångstrofen ”Ska jag gå vinnande ur det här? Låter det konstigt när vingarna bär?”

Ja, vi är vinnare. Ja, det låter konstigt när vingarna bär.

Men konstigt på ett härligt sätt och kroppen lyfter.

IMG_1409

Foto ovan: Yasuo Kuniyoshi, 1921,

nedan: Maria B