Vad jag är mest rädd för

by miobrev

FullSizeRender (8)

Jag har fått så mycket positiv respons på mitt beslut att ta time out och flytta till landet ett år för att skriva, måla och leva ett kreativt liv nära naturen. Det är så många som sagt att jag är modig. Jag har blivit glad för det. Jag har känt mig uppmuntrad och kanske till och med lite stolt. Men sedan har jag tänkt. För att vara modig måste det betyda att det finns något man är rädd för, men gör det ändå. Och jag känner ingen stark rädsla för det här, tvärtom det är något jag verkligen vill, därför är det inte särskilt modigt att göra det.

Så började jag fundera på vad jag är rädd för. Jag är rädd för motsatsen, att hamna i det jag inte vill.

Jag är rädd för att jag inte ska kunna se att jag är fri. Att hamna i föreställningen att jag inte har val. Det är en lögn som mina egna tankar kan skapa. Jag är rädd att glömma bort att jag har förmånen att bo i ett land där jag får tänka fritt och ta egna beslut, tro vad jag vill och bilda mig egna uppfattningar.

Jag är rädd att hamna i sammanhang där alla tänker lika och ser på folk med annorlunda uppfattningar som förlorade, mindre upplysta eller  mindre värda. Jag är rädd för att leva i nära relationer som inte är kärleksfulla. Jag är rädd för att bli illa behandlad och tro att jag inte har rätt att välja bort. Jag är rädd för att göra om mig för att vara till lags. Jag är rädd för att tappa bort den bubblande känslan av frihet som kommer av att jag lyssnar på vad mitt inre vill.

Jag är rädd att jag ska bli gammal och ångra att jag inte försökte det jag kanske hade kunnat göra bra. Jag är också rädd för att bli egoistisk genom att förvänta mig att andra ska göra som jag vill. Jag är rädd för att jag ska börja hårdna på ytan och så småningom krackelera i damm. Att mitt hjärta inte ska vara bultande varmt och vackert, utan krasa som vassa glasskärvor i bröstet. Jag är rädd för att känna mig som en person på insidan men ständigt visa en annan utåt, och tro att jag inte skulle vara älskad om jag visade vem jag var. Jag är rädd för att inte känna känslor, vara avstängd, ständigt längta bort från det som är mitt liv. Jag är rädd att känna mig som ett utsatt barn fast jag är vuxen och inte alls utsatt. Jag är rädd för att göra mig mindre än jag är, för det anstår mig inte, som Edith Södergran sa.

Jag är rädd att jag ska glömma bort hur det känns när man skrattat så att magen värker och endorfinerna sprutar i kroppen. Jag är rädd att glömma bort att man kan gräva upp en smultronplanta och flytta hem till trädgården eller till en kruka. Jag är rädd att jag skulle sluta att ta vägen om körsbärsträdet vid Astrid Lindgrens sjukhus på väg till jobbet, för att ta en näve söta bär i munnen. Jag är rädd att jag inte orkar plocka blommor eller ännu värre, inte ens ser dem. Jag är rädd att jag skulle bli så försiktig att jag inte känner mig levande, att jag har så fullt upp att hålla balansen för att aldrig falla. Jag är rädd att bli så tung att jag inte orkar bädda en säng i ett svep utan måste lägga mig emellan, för att de svarta tankarna trycker mig mot golvet och jordens innersta. Jag är rädd att jag inte mer ska basta en kall vinter, gå ut naken i snön och se stjärnorna mot en svart natt natthimmel och känna svindeln när jag tänker på att jag är en del av allt. Jag är rädd att jag inte ska komma ihåg känslan av att bada i en sval sjö och därför inte ge mig tillfällena. Jag är rädd  att jag inte skulle tillåta mig att vara ledsen och sorgsen när jag är det. Jag är rädd för att tro att jag är ett offer. Jag är rädd för att glömma bort hur fantastiska människor är och hur fantastisk jag är. Jag är rädd att slarva bort allt.

Jag är rädd för att vara en cirkushäst och fastna i massornas applåder, när jag egentligen är en vildhäst som ska dundra fram över vidderna. Tack min kära vän som häromdagen påminde mig om det.

Men det kommer inte hända igen… för jag har frihet i blicken, precis som du. Oavsett vem du är eller vad du vill.

IMG_0872

”Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people will not feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do.” Marianne Williamson (Nej, det var inte Nelson Mandela)

 

Foto ovan: Detalj ur acrylmålning “Isblommor”
Nedan: Annaghmakerrig, Tyrone Guthrie