Jag tänker så mycket på Ellen och Klara

by miobrev

IMG_1539

Jag tänker så mycket på min farmor och min mormor de här dagarna. Jag vet inte vad det beror på, de har båda varit döda i många år. Det poppar upp minnen av vad de sagt och gjort och jag funderar på hur deras liv var. Kanske beror det på att jag har haft tid och ork att göra saker som minner om dem? Som att baka bröd (åh, mormors hembakade ljusa limpor som morfar rostade åt oss till frukost, farmors lite grövre limpor och som hon la in i skafferiet så att de “låg till sig” medan vi åt av det gamla, det var inte bra att äta helt nybakat för det kunde jäsa i magen).

IMG_1533

Jag har stått i den ljumma vinden och plockat vinbär från de stora vinbärsbuskarna och då har jag funderat på mormor och morfars trädgård med alla fruktträd och bärbuskar. Mormors ljusrosa saft på rabarber och hallon, drucken på den varma soffstenen nedanför köksfönstret, med sockerkaka till. Farmor som berättade att de inte hade det så fett när de var nygifta men hur skogen var full av bär som hon plockade så det räckte hela vintern. Hallon och blåbär till sylt till frukostgröten och infrysta till söndagsdesserten med glass och lösvispad grädde. När jag står och repar bären, känner jag doften i näsan, de sträva bladen mot benen, ser jordkällaren en bit bort och tänker på morfars jordkällare, där det doftade fukt och jord, men också något annat. Dit drog han sig för att få vara ifred och ta några bloss på sin pipa.

IMG_1529

Att vara närvarande i det man gör är en stark känsla, att känna sig fullt levande och i samspel med den situation man befinner sig i är en njutning. Det betyder för mig inte nödvändigtvis att jag stänger av tankar och minnen, tvärtom, nuet i sin fullhet vecklar upp sig och breder ut sig tillsammans med det som hänt förut. Samtidigt som jag har en känsla av att vara helt och fullt på denna plats i denna stund kan jag uppleva mina minnen. Jag kan tänka på mina förfäders liv och starkare uppleva mitt eget. Det kommer ett lugn genom att man är en i de oändliga släktleden. Man har sin stund. Man lever och det är tillåtet att leva. Man gör så gott man kan och det får räcka. Det räcker.

IMG_1536