Det här är värre än tannavääk (som farmor sa)

by miobrev

Jag har fått nya erfarenheter senaste tiden. Jag har fått känna på hur det är att vara utom sig av konstant smärta, inte en rimlig smärta, utan: en mycket stark, nästan outhärdlig, övergående smärta, som varar några veckor.

Jag genomgick undersökningar där läkaren stack nålar in i musklerna samtidigt som de skulle spännas till max,  elektriska impulser som mätte nervledningsförmågan och fick en (illamåendeframkallande) coctail av flera värktabletter och morfin, som knappast hjälpte. Jag föreslog amputation men läkaren sa att då uppstår istället andra besvärliga smärtor. Det tyckte jag kunde få vara ett senare problem som vi inte behövde tänka på. Amputera armen är naturligtvis inget alternativ.

Det visade sig vara en relativt ovanlig neurologisk sjukdom som i första hand påverkar nervceller i ryggmärgen och inflammerar flätan av nerver som går genom axel, arm och ut i handen. Efter den första intensiva fasen kommer en fas då nerv- och muskelceller bryts ned i varierande omfattning. Denna nedbrytning och kvarstående värk kan pågå upp till tre år. Sjuttiofem procent blir bra och får aldrig tillbaka det.

Jag tror att jag har haft tur med efterförloppet, jag har domningskänslor i armen, känselbortfall i tummen och och en snällare värk ibland, men jag har förstått att det i vissa fall kan bli långt större problem än så.

Nu när jag är nästan bra igen så uppstår den där känslan när man klarat sig ifrån något med nöd och näppe. Plötsligt kommer tankarna på om det värsta hade hänt och jag blivit förlamad i armen, hur skulle det gått med mitt skrivande, att cykla, knyta skor, knäppa jackor, lyfta en tung plåt ur ugnen och andra nödvändigheter? Perspektivet har vänt och jag ser istället min stora lycka. Jag läste av en slump “Fjärilen i glaskupan” och förstod att det jag varit med om är ingenting, ingenting i jämförelse med vad man kan gå igenom. Och jag skämdes över min oförmåga att se det jag har. Men sedan tänker jag att det är inte sant. Jag ser visst. Jag njuter. När jag gick och la mig häromkvällen och hörde rösterna från alla som satt kvar nere i köket, så njöt jag av att höra dem på avstånd, trots att jag hade ont. När jag vaknade i morse klockan fem och inte kunde somna om så gick jag ner i köket, satte på en kopp kaffe och gick ut i den tidiga sommarmorgonen tills smärtan släppte. Det är inte antingen eller.

Jag har flera gånger under den här tiden haft en bild i huvudet av att smärtan är vit, skärande isande vit. Det blev en elak färg. Idag letade jag vita motiv med kameran. Nästan ingenting är antingen eller. Skönheten en vacker sommarmorgon kan också vara vit.

IMG_1353 IMG_1356 IMG_1361 IMG_1363 IMG_1368