Miobrev

Så är det då beviljat. Jag kommer att flytta till stillheten, till drömmen om mer tid, om närheten till naturen, till mer ensamtid. En möjlighet att se vad som händer med skrivandet, kreativiteten, med mig själv, om jag får tid.

Det känns både läskigt och fantastiskt på samma gång. Hur kommer det att kännas att vakna på morgonen utan att behöva skynda iväg till bussen och jobbet och istället kunna gå ut och känna den friska doften av lantluft? Hur kommer det kännas att själv bestämma över min tid, se till att den blir meningsfull och viktig. Hur kommer det att kännas att utforska min ensamhets gräns? Hur kommer jag att klara att leva på 25% av min inkomst när jag normalt sett gör åt hela min heltidslön? Ska jag baka barkbröd och koka grönsakssoppa? Jag vet att jag kommer att behöva prioritera hårt och kanske även ta något extrajobb någonstans men jag är beredd att göra det. Jag har längtat så länge efter att få mer tid för mitt skrivande att jag är beredd att ge det ett år och göra hårda prioriteringar. Jag har längtat så länge efter att få tid att baka, skriva, ta hand om växter, torka diskbänken långsamt och noggrant, somna när jag är trött och vakna när jag sovit färdigt.

Jag inser att jag behöver vårda min relation med mig själv eftersom jag kommer tillbringa så mycket tid med mig själv. Jag kan inte lägga ut glädjen och meningen med min vardag på andra och på sådant jag producerar, jag får helt enkelt försöka vara ett bra sällskap för mig själv.

Är jag riktigt klok som inte satsar på en karriär inom det akademiska fältet, som tackar nej till att avancera inom ett av Europas största medicinska universitet när jag har möjligheterna så nära till hands? Ja. För min passion är en annan. Min livslust och min gnista ligger inom ett annat fält. Jag vill leva utifrån min egen längtan och mitt eget driv. Det finns i skrivandet, i måleriet, i kreativiteten, i att leva med tid för livet.

Jag vet att det är en fantastisk möjlighet, inte alla förunnad. Jag vet att inte alla kan välja det här utan har fullt upp med att klara av vardagens alla krav och ekonomiska utmaningar, men kanske kan det ibland finnas möjligheter vi har svårt att se? Om möjligheten att komma närmare vår dröm dyker upp någon gång, så ska vi i alla fall vara beredda att säga ja, ja, ja även om tvekan sitter som en klump i halsen. Spotta ut den och ropa JA! Det kanske kan gå?

Jag är så tacksam för all support av mina nära. Så tacksam.