Irland, en präst och passion

by miobrev

IMG_0326

Så vad skriver jag här på Irland? Jag redigerar och skriver och skriver om igen. Byter ett ord mot ett annat, prövar och lyssnar. Värderar och försöker få fram det klaraste språket och samtidigt låta undertexten få liv. Hur berättar man något så att en historia känns både alldeles ny och samtidigt igenkänningsbar? Jag tror man måste lägga bort sina föreställningar om hur saker “ska vara” och gå in i historien som om man vore där, vore hon och han. Försöka utforska och förstå med de redskap och erfarenheter man fått hur det skulle kännas om jag var i en sådan situation. Vi människor känner igen oss om det som berättas är sant. Och sant är det om det kommer ur djupt mänskliga känslor och tankar av olika slag som kanske bara förpackas i en annan miljö och situation. Vrede är vrede, skuld är skuld, kärlek är kärlek, förtvivlan är förtvivlan oavsett vad som orsakat känslorna. Kan man nå dessa känslor då man skriver kan man förhoppningsvis, om man lyckas, göra berättelsen trovärdig och igenkänningsbar. Jag har upplevt sorg, skuld, förtvivlan och kärlek, om än i andra sammanhang, de är basen, jag kan skaka om dem och servera dem som en annan drink. Du som läser har också upplevt dem, om än i andra sammanhang, och kan känna igen dig. Jag antar att det är därför vi sällan hör om människor som upplever att de läst färdigt, att de läst allt som kan beskrivas. Det är fascinerande, tycker jag.

Manuset har arbetsnamnet “Prästen” och handlar om förbjudna känslor, självbilder som rasar, lögner och sanningar och svidande passion. Anna, vars röst berättar den här delen, är präst och har samtal med en kvinna (Tove) som är döende. De har blivit nära vänner och samtalen är väldigt viktiga för Tove. Anna har efter enträgna önskningar från Tove också börjat att ha samtal med Toves man. Tyvärr har det lett till en alldeles oacceptabel situation, moraliskt, yrkesmässigt och mänskligt, och Annas inre slits mellan två ytterlägen. (Bortse från layout som inte fungerar som jag vill på bloggen.)

Här kommer en del av ett kapitel:

Kapitel 20

Jag vet inte hur det ska fungera att ens träffa Stefan. Det går inte. Jag kan inte ha hans ögon på mig utan att det upptar alla mina tankar i dagar efteråt. Jag tror att det enda rätta är att säga nej till allt. Säga nej till samtalen med Tove. Definitivt säga nej till samtalen med honom. Säga nej till det som får mitt liv att lysa, det som gör att jag lyfter. Jag måste naturligtvis ta mitt ansvar och förstå att det inte är möjligt och rimligt.

Säga?

Tove, vi kan inte träffas för jag kan inte låta bli att tänka på din man och jag skäms när jag sitter här vid din dödsbädd och alla mina tankar varit hos honom hela vägen hit, varje kväll innan jag ska somna och i varje lucka mellan mina aktiviteter. Mina tankar far som olydiga, omöjliga hundvalpar till det som inte är tillåtet. Det som är utanför staketet. Till din man. Jag är besatt av honom, Tove. Vad säger det om mig? När du ligger här och håller på att dö? Förlåt mig, jag vet inte varför jag gör så här. Jag måste sluta träffa dig och honom, jag måste kapa huvudet från min kropp. Det finns inga andra alternativ för att stilla mina tankar. Förlåt Tove, vi ses inte mer, hoppas din död kommer mjukt och utan kamp. Hoppas han kommer vara här och hålla dig i sin famn. Det önskar jag dig verkligen. Förlåt, förlåt, förlåt. Jag kan inte komma hit mer.

Ingenting har hänt. Ingenting mer än en kram, hans läppar mot min panna och min mun. Det är allt. Det är A l l t.

IMG_0077