Med utsikt över en gravplats funderar jag så bra

by miobrev

IMG_3963

Ibland sätter jag mig en bit ifrån mitt jobb och ser ut över en stor, stor kyrkogård. Jag brukar sitta där en stund och se ut över alla gravar. Tänka på de som levat och som slutat leva. De som ligger där och aldrig mer har en möjlighet att promenera på den här platsen. Jag undrar vilka de är och vad de gjorde av sitt liv. Om de är nöjda, om de levt färdigt, hur det gick till när de avslutade sitt jordeliv. Sedan tänker jag på mig själv – och vad jag skulle svara på de frågorna om det var dags för mig. Vem är jag? Vad gjorde jag av mitt liv? Är jag nöjd? Skulle jag känna att jag gjort det jag ville och skulle jag kunna känna mig färdig?

Det är bra att göra det ibland. Det får mig att tänka över hur jag har det. Det finns en njutning i att kliva en bit ifrån sitt liv och se på det utifrån. Jag ser att jag har det bra. Allt annat än stor tacksamhet är omöjligt. Jag ser att jag har gjort mycket som jag vill och att jag vågat välja vägar som känts rätt i mitt inre. Men jag har också avstått ifrån saker som jag verkligen drömt om och önskat, ibland av goda skäl men ibland enbart av rädsla för vad andra skulle tycka, eller för att jag varit för feg för att våga ta språnget, för att “man vet vad man har…” osv.

Så nu då? Vad är fortsättningen? Jag ligger ju inte där än, under den spirande jorden, under gräset, vitsipporna och jorden. Du ligger inte där ännu. Så nu då? Hur kan vi göra livet ännu mer glädjefyllt för oss själva och andra? Hur kan drömmar få fortsätta att leva i oss, samtidigt som vi kan vara precis där vi är och vara glada över det?

Det är sen kväll och det regnar mot den mörka fönsterrutan. Det är ett vårregn, även om det är kallt fortfarande. Det vattnar jorden och förbereder för värme, växtlighet och sol. Så plötsligt är den här, värmen. Och vi är med, i år igen!  Hur underbart är inte det? Jag var nära, jag var nära. Nej, jag var där! En stund på jorden. 

7943954336_f861a9361d_k

Foto: Rickard Taubner