En handikappad duva, en solnedgång, och det (under)medvetna

by miobrev

IMG_4346

Solen har gått ner, det är fortfarande ljummet i luften. Svalor kastar sig i vindarna under den mjuka himlen. Havet har dragit sig tillbaka och lämnat en veckig, fuktig strandremsa där det tidigare var kraftiga vågor. På min balkong hoppar duvan som har cancer, eller en missbildning, på ena foten. Ja, hon hoppar inte på ena foten men är drabbad enbart på den ena, tackolov. Hon är här varje dag, vi känner en slags gemenskap. Någon sjunger på balkongen under. Jag har varit här och skrivit.

Skrivandet är så intressant. Ja, eller det är väl egentligen lika intressant som vi människor är, med alla våra olika funktioner och lager, men det blir tydlig i skrivprocessen. Jag har varit borta en vecka, själv på en ny plats, för att hitta slutet på romanen jag skrivit på länge nu. Jag har de här dagarna funderat på vad som händer när jag kommer iväg så här och får en oändlig (nåja) räcka tid, utan att bli avbruten i tankarna. Det är definitivt något som börjar röra på sig där inuti.

Jag tror det är så här. Mitt medvetna och mitt omedvetna jag samarbetar i skrivprocessen. Har jag ensamtid under en period så får det omedvetna större utrymme, för det tar längre tid på sig att komma fram, det är tystare och skyggare. Har jag en kort stund för skrivandet så får det medvetna mer plats. Det är snabbare och ligger närmare till hands.

Kanske är det inte rätt att använda begreppen omedvetna och medvetna, dessa är så etablerade och det finns så många modeller omkring vad de står för. Det finns andra begrepp gällande det här också. Men om jag ändå håller fast vid detta nu. Jag menar att det omedvetna är den plats där kreativiteten och berättelsen föds, där de stora dragen i historien tecknas, själva idéerna, skeenden som händer nästan av sig själv, vändningar som jag inte känner att jag styr. Det är alltså något annat än de medvetna stilistiska greppen eller konstruktionerna som också finns i att berätta en historia. Också den djupa längtan att uttrycka mig i skrivandet kommer därifrån. Det medvetna (hjärnan eller intellektet) har mer en roll som projektledare eller sekreterare, någon som ser till att det blir något av, att det formuleras begripligt och att det stämmer och går ihop sig. Den delen fungerar även då det bara finns korta stunder att skriva, till exempel i en heltidsarbetande vardag.

Mitt medvetna skickar ständigt frågor till mitt omedvetna och när det finns tid att vänta på svaren så uppstår en lek mellan dessa två. Ett språk mellan intellekt och intuition. Ett samarbete som kan kännetecknas av att tiden försvinner och nya vägar bryts. Nya idéer blir självklara. Nya meningar formuleras och gör att förr eller senare kommer dagen då sista meningen plötsligt är skriven. Jag tror jag just skrev slutet!? Det är en underbar känsla att stänga igen dokumentet och känna att nu var det plötsligt klart. Var det så slutet skulle bli? Nu är råmanuset gjort.

IMG_3213

Den innerligheten som uppstår när yta och djup samarbetar uppstår ofta när jag kommer bort ett tag, kanske till en ny plats, gärna med människor runt omkring men utan förväntan på mig att vara social. Varje dag här har börjat med att jag gått en långpromenad utmed Atlanten. Suttit på ett cementrör en stund, för att se himlen förändras då solen går upp, vila i stunden, innan jag vandrat tillbaka. Låtit tankarna komma och gå, men hållit dem i närheten av mitt skrivprojekt. Sedan har jag ätit frukost, och efter det har jag satt mig att skriva. Det är en stark känsla av tacksamhet i mig att jag har möjlighet att göra så här, någon gång då och då. Jag har en ständig längtan efter mer tid för skrivandet.

Och runt omkring mig ser de andra hotellgästerna på mig med försiktiga leenden och ibland bekymrade miner. Hotellpersonalen kallar mig omväxlande “darling” och “honey” som för att muntra upp mig, stackarn som inte har någon att resa med. Jag anar vad de tänker. De kan ju inte veta att jag förmodligen har det bäst på hela hotellet, i hela byn, i hela Spanien. De vet inte om att jag skapar världar med hur många personer jag vill, och kan befinna mig på vilka platser jag har lust med. De vet inte att dagarna är fulla av passion, kärlek, liv och död. En början, en mitt, och numera, även ett slut.

IMG_3195