Kära Lena

by miobrev

10333348856_ee24ec44cb_k

Kära Lena,

Jag tänker på dig ibland. På dina kläder som liksom försvann in i väggen bakom den svarta tavlan i annexet där vi hade våra svenskalektioner på gymnasiet.

Jag tänker på ditt kortklippta hår som alltid såg likadant ut, och dina tjocka glasögon. Dina foträta skor. Din brunrutiga kjol som slutade precis nedanför knät. Jag tänker på hur du försökte få oss att förstå tjusningen i de gamla författarna och deras verk, och jag tänker på den första dikten jag lärde mig utantill. Den som jag trodde handlade om bröllopsnatten och då två skulle bli ett (mitt romantiska oskuldsfulla tonårshjärta) men som jag, långt senare, fick veta handlade om döden. Det var bara de två första verserna som var uppklistrade på väggen i vår sal, och jag tyckte det var tydligt att betydelsen var att de snart skulle förenas och bli ett. “Än en stund är vi två.”

Lena, vi var hemma hos dig för att lussa på lucianatten. Vi såg att det lyste i dina fönster, men du öppnade inte. Du var ungmö. Nucka. Sas det. Det var liksom självklart att du inte skulle öppna in till ditt privata, men det var också självklart att vi ändå skulle åka dit och ringa gång på gång på din dörr. Du delade inte ditt privatliv. Kanske inte med någon? Åtminstone, alldeles säkert, inte med oss. En gång mötte någon dig på tåget, på väg till en stad några mil bort. Det var på sommarlovet, du hade en picknickkorg med dig och en bok (förstås). En filt. Och vi förstod att du skulle på utflykt, semesterresa, till Eksjö. Det kändes sorgligt och nästan lite pinsamt påträngande att veta. Du skulle vara Lena i klassrummet, med ögon som bara lyste då vi skrev till Per-Anders Fogelberg, och fick svar! Du anordnade ett lotteri för vem som skulle få behålla hälsningen från honom, du sa att den skulle bli värdefull en dag. Jag vet inte om den existerar idag och jag minns inte vem som fick den.

Jag har tänkt många gånger på en sak du sa. Du sa “När man är i er ålder är allt så svart eller vitt, men när man blir lite äldre så blir allt bara beige.” Beige. Precis som du, tänkte jag då, om jag ska vara ärlig.

Så blev livet det?

Jag tror jag nu är lika gammal som du var då. Jag tycker inte att allt är beige. Kanske lite mer beige. Man är inte längre så tvärsäker och svartvit, det är sant. Man kan se det mesta utifrån “å ena sidan… men å andra sidan…”  Men det är inte beige. Empati är en varm färg; röd, rosa, aprikos. Att kunna se saker från olika håll. Att inte alltid veta hur det är. Det är mjukare. Det är varmare. Än beige.

Jag tycker att livet är fullt av färger. Smärtan är kadmiumröd. Lugnet är grönt. Vilan är ultramarin. Kärleken är guldockra. Natten är sammet eller asfaltsgrå. Fast ibland. Ibland är dagarna beige. Ja. Ibland är det så.

Många år senare sågs vi igen, när jag fick ett vikariat som omvårdnadslärare på skolan du jobbade. Min enda merit hos eleverna var att jag var yngre än vad ni ordinarie lärare var. Jag gick i korridoren och såg dig på långt håll. Maria! utbrast  du, skriver du? Du anar inte vad de orden betydde för mig. Du var den första människan som bekräftade att jag kanske hade en fallenhet för skrivandet. Du mindes mig och mitt skrivande. Tack för din uppmärksamhet i den stunden, Lena. Den fick mig att söka en skrivarlinje året därpå, och sedan ändrade livet riktning på många sätt. Jag började bibliotekshögskolan och jag började skriva mer. Nu är jag författare, enligt författarförbundets definition av ordet (två utgivna verk).

Tack för den första dikt som berörde mig, du introducerade den för mig. Den handlade om kärlek, död och tuberkulos. Den var den bästa dikt jag någonsin läst och jag kan den fortfarande utantill. Inget är beige i dessa rader. Kanske var det bara den där dagen, den där torsdagen med de där ointresserade, eller alltför diskussionslystna, eleverna på vårdlinjen termin tre, som gjorde att du kände dig färglös och livet kändes beige. Du var ärlig. Och ska jag också vara ärlig, så vet jag vad du menade. Jag känner mig till och med genomskinlig ibland, om jag inte blir uppskattad för den jag är.

Lena, som så många andra lärare i världen har du betytt mycket mer än vad du någonsin fått en chans att veta. Då, när allt utspelade sig, var scenen en annan och uppskattningen kanske inte precis flödade från oss elever, men jag tänker på dig ibland. Jag tänker på dina ord “skriver du?” och jag tänker på din ensamhet. Kanske var den också inbillad i min tonårshjärna? Du kanske inte var ensam. Kanske hade du en älskare, en älskarinna eller flera, en spännande vardag som inte tillät att du öppnade för elever om nätterna. En hemlig familj? Kanske skulle du äntligen vila ut i Eksjö, den där dagen på tåget, efter galet festande med åttiotalets kulturelit i Sverige. Vad vet jag? Eller kanske bara trivdes du i din ensamhet, valde att åka bort en bok och en picknickkorg för att du ville det? Det känns inte särskilt svårt att förstå längre, och absolut inte skamligt.

Ja, jag skriver. Tack för att du frågade. Förlåt för att jag trodde att jag visste vem du var. Jag visste ingenting.

Varmaste hälsningar

Maria

_________________________________________________________________________

1568780_520_293

Tag mig. – Håll mig. – Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand – för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.

Gå ej från mig. – Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå?
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

*

I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga,
vart skall jag resa, till vilket land?
I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga?

dandy

Läs om “flickdandyn” Harriet Löwenhielm