Ska man alltid förlåta?

by miobrev

24119971002_9e61c63735_k

Vad betyder ordet förlåt? Om man googlar så kommer den bibliska betydelsen upp först. Den där betoningen ska vara på ö istället för på å. Förlåt. Betydelsen är då förhänge, täckelse, ridå, draperi, döljande slöja, sekretess.

Kanske är det just så det är att förlåta? Det som hänt har hänt, att förlåta innebär inte automatiskt att man glömmer, att det är borta. Däremot väljer man en annan väg än att leva med oförrätten som en stor bitterhet, man väljer istället att täcka, att inte mer prata om det, sekretess, man skyler, låter inte det som hänt vara till allmänt eller eget beskådande hela tiden. Oförrätten förflyttas medvetet in i ett hörn och man hänger något framför som döljer, som gör att man inte ständigt ser det som gjordes fel, inte ständigt uppehåller sig vid den. Det finns möjligen kvar där bakom, eller inte, men det är inte välkommet att ta utrymme och plats. Förlåten är på plats.

Så när förlåter man? När någon ber om det? Kanske. Troligen säger vi åtminstone att vi gör det, för vad annat ska man säga? Man är redan ledsen och att inte förlåta när någon ber om det, skapar skuld. Det orkar man kanske inte. Så man förlåter och med tiden kommer förlåtelsen i bästa fall att kännas rätt i en. Men ingenting tvingar en att förlåta. Man förlåter på riktigt, djupt och äkta, när man känner att man kan. Att be någon om förlåtelse i fel tid kan vara att lägga sten på börda. Att däremot höra någon erkänna att han/hon gjort fel är en helt annan sak, det ställer inga krav och ger inte skuldkänslor, det är salva på sår.

Vi lär oss redan som små att vi ska be om förlåtelse så fort vi gjort fel. Vi lär oss också att vi ska förlåta när någon ber om förlåtelse. I bibeln finns en berättelse som handlar om en man som blir utsatt för en oförrätt flera gånger. Han kommer till Jesus och frågar hur många gånger han egentligen ska behöva förlåta. Inte en gång. Inte sju. Utan sjuttio gånger sju, får han till svar. Det är fint. Det lär oss ödmjukhet. Men det är väldigt svårt.

Jag hade förmånen att för några veckor sedan provläsa ett manus “Handbok i närvaro” av Bengt Renander. Håll utkik efter den! Ett kapitel handlar om förlåtelse. Där vänder författaren på begreppen. Det är inte den som gjort fel som ska bestämma när den andra ska förlåta, det är därför inte rimligt att be om förlåtelse. Istället för att be om förlåtelse kan man säga: “Jag gjorde fel, jag är ledsen över det. Kan jag gottgöra dig på något sätt?” Det kräver ingenting av motparten och det lägger ansvaret tillbaka på den som gjort fel. Jag tänker att det även kan kännas bättre för den personen att få möjlighet att gottgöra. Att få en chans att “betala” för sin skuld istället för att önska något.

Så varför förlåta? Ja, den frågan har ett ganska enkelt svar. För att bli fri. Att slippa bitterhet låta oförrätten ge så lite skador som möjligt. Men dagen för förlåtelse kommer när det är möjligt. Inte dessförinnan. Man kan göda förlåtelsen genom att välja att inte gå in i martyr- eller offertankar. Man kan göda bitterheten genom att följa alla negativa tankar till dess yttersta gräns, och vid den gränsen finns det förmodligen ett stort -Varför? Och varför har sällan ett tillfredsställande svar i sådana sammanhang.

När man har övat sig på att förlåta andra kan man ge sig på avancerad nivå. Då kan man börja öva i att förlåta sig själv, se på sig själv med kärleksfullt överseende i varje situation. Se till att inte ånger behöver ha sitt bo inombords.

Jag förlåter mig själv och andra. Jag förlåter och släpper mig fri.

16523925676_0367a4e4ae_k

Foto: Rickard Taubner (https://www.flickr.com/photos/mrpianoman)