Varning för kärlek

by miobrev

”Fortsätt leva rikt”, sa livet till mig. ”Se här, jag har en överraskning till dig. Han är lång, och mörk och se vilken varm blick, se hur han sjunger med i alla sångerna, och se med vilken självklarhet han lägger armen om sin kompis. Ser han inte trevlig ut? Se där, nu mötte han din blick. Nej, du behöver inte titta bort, det här kommer bli bra, ska du se.”

Till Eric,

FullSizeRender (6)

Nätterna hade nyss varit isande kalla, isnätter förmår inte värma någon, och när allt kommer omkring, vad mer än värme behöver en människa? Snön veckade sig över fälten och hängde sin huva över tallar och granskog, men trots moln, rök, skugga och dimma, frös jag inte längre.

Vi möttes på en jazzklubb och så som musik alltid fått människor att släppa sina skydd och öppna sig för musiken och livet, så stod vi där vidöppna för musiken och … såg varandra. Jag visste inte då att du älskar barn och hundar, att du är musikalisk och orättvist allmänbildad. Att det inte går att låta bli att skratta när du skrattar. Att du pratar med din mamma varje dag och är generös mot alla du känner. Att du har sydländskt temperament i Dalkarlkroppen. Att vi skulle bli fenomenala på att ge ömhetsbetygelser i form av urtrötta floskler, för du är ju ljuset i mitt liv! Att folk i din närhet blir glada; restaurangägare, butiksinnehavare, och grannar hälsar på dig som på en vän. Jag visste heller inte hur många gånger jag skulle få höra: “jag vill göra det för dig, man ska göra livet lite lättare för varandra om man kan.”

Jag lutade mig mot dig för att bli varm i ditt skratt den där isande januarikvällen, sedan dess är mina dagar en rörelse mot kvällen då jag kan värma mig igen. Och över allt, en tacksamhet över denna oväntade vändning.

Eric, på alla hjärtans dag vill jag säga att vi har två hjärtan som slår i samma takt … (Men sluta skratta, det är sant! Eller inte sant, men det är ett fint uttryck, säger allt … liksom).

Ok.

Eric, inget går direkt i takt, men det är sant att jag älskar dig!

IMG_0030

/Maria

*

Vill du läsa något mindre personligt och mer allmängiltigt om kärlek, så läs istället Merete Mazzarellas “Under strecket” i SvD om Äkta kärlek och rena floskler. Hon analyserar Camilla Kronqvists What We Talk About When We Talk About Love, en doktorsavhandling i filosofi från Åbo Akademi. Meretes artikel startar med följande historia:

En kvinna jag känner berättade en gång hur hon hade vänt sig till sin man och sagt: ”Vad är det för mening med vårt äktenskap? Vi gör ju aldrig nånting ihop längre, vi har inget att säga varandra och det var evigheter sen vi låg med varandra.” Hennes man hade varit tyst ett ögonblick och så hade han svarat: ”Man kan väl inte begära allt heller.”