Tiden går och ibland tar den slut

by miobrev

Omslagdikt

Bodil Malmsten är död. Denna livsbejakande kvinna som var så mjuk och tuff på samma gång. Vardagsreflektionernas kvinna, men också de stora filosofiska tankarnas. Den 10 april 2015 intervjuade Nöjesguiden henne, och på en av frågorna gav hon ett intressant svar:

Vad är poesins största utmaning?
Att vara känslan och inte beskrivningen av känslan.

Jag tänker att det inte bara gäller den färdiga produkten, dikten, utan även vägen till en färdig dikt. Skrivandet. För att i en dikt försöka få fram en känsla kan man inte hålla den en bit ifrån sig och se på den för att sedan beskriva den. Man måste på något sätt ta sig in i känslan, ta den till sig. På samma sätt som man inte kan beskriva en karaktär som en obegriplig idiot, utan att ta sig så nära den människan att man själv kan ana hur den personen tänker lever och känner. Att peka på en person och skriva om “den där idioten” funkar inte, man måste peka på sig själv och skriva om den här idioten. Då är texten någonting och inte bara en beskrivning av någonting. Det är väl därför författare gärna använder sig av egna erfarenheter och känslor, paketerar om dem och lägger dem i nya situationer och omständigheter. Jag vet hur det är att vara ensam, då kan jag skriva om en karaktär som ofrivilligt sitter på servicehuset utan besök och med klockan tickande på väggen. Jag har erfarit att bli bortvald, därför kan jag skriva om personen som blir uppsagd från sitt jobb. Jag vet hur det känns att vara annorlunda, därför kan jag skriva om en människa som flyttar från innerstan till landet och svårigheterna att bli accepterad. Jag har en massa upplevda känslor som jag kan använda; jag blandar dem med nya situationer, skakar dem och häller upp dem som nya berättelser. Jag har känt sorg därför kan jag skriva om en döende. Sedan kan jag bara hoppas att jag har lyckats så att läsaren kan känna att texten inte bara är en beskrivning av några människor, utan att den lyfter från pappret, tar sig in i den som läser, och blir en känsla.

Att vara känslan och inte beskrivningen av känslan är poesins största utmaning. Att vara i det egna livet och inte i beskrivningen av det är också en stor utmaning.

Nu är du någon annanstans, Bodil. Hur det är där skulle du kunna beskriva med precision, humor och finess. Kanske skulle du säga som i avslutningen av Nöjesguidens intervju:

Hej och allt gör detsamma. 

bigOriginal

NACKDELEN MED ATT VARA DÖD

Det att alla som dör är så goda när det talas om dem i efterhand.
Sådana solstrålar. Alltid ett leende, alltid goda gärningar.
Välgörenhet, spelade handboll med ungdomsbrottslingar, ja, han restaurerade kyrkmålningar.

“Vi blir inte annorlunda för att vi dör”, skriver Michel Montaigne.
I och med döden är det slut på möjligheten att bli annorlunda.
Det är därför det är en sådan nackdel att vara död.

(Bodil Malmsten, ur: Det är fortfarande ingen ordning på mina papper)