Om du läser det här får jag förmodligen dåligt samvete
by miobrev
Jag kan stoltsera med ett mycket väl utvecklat samvete. Man kan även kalla det överkänsligt till oanvändbarhet, om man vill. Jag följer det inte alltid, och kan därmed inte skryta med att vara en ovanligt samvetsgrann eller god människa. Mitt problem är alltså inte att jag inte kan stå emot samvetets enträgna röst, för det kan jag. Och det gör jag. Jag har ju tack och lov även ett intellekt som kan säga ett och annat. Men mitt samvete smolkar lite för ofta den där bägaren jag bestämt mig för att dricka.
När jag slår upp ordet smolk i synonymordboken så står det smutskorn, smutspartikel, stoft, smula, skräp, dammkorn och grand upp. Det är på pricken smolk jag menar, inser jag, när jag talar om det där samvetet som jag inte bryr mig om, men som ändå förstör en liten aning. Det är inte så stort smuts att det inte går att dricka. Det tar inte över smaken eller konsistensen och gör det omöjligt att njuta. Det är bara ett litet litet grand, men jag är medveten om att det finns där och det stör. Hur blir man av med det? Om det ändå inte är till nytta, menar jag.
Jag kan ta ett närliggande exempel. Min blogg.
Om jag skriver om hur jag har det när jag har det som allra bäst (t.ex. just nu, sittande vid vedspisen, en kopp kaffe bredvid, ett tyst snölandskap utanför, två lediga dagar att fylla med vad jag vill) så kommer en liten vindpust av dåligt samvete som säger att det där inlägget nog får människor som inte mår så bra att känna sig ännu sämre. De som har två dagar av ofrivillig ensamhet, till exempel. Eller de som inte har värme. Jag har tur jag som har en kamin att sitta vid. Tänk på uteliggarna förresten, man hör aldrig att någon fryser ihjäl på Stockholms gator, inga rubriker om det, men det måste ju hända? Om jag skulle frysa så mycket som de måste göra, natt efter natt, dag efter dag så vet jag inte om jag skulle orka leva. För att inte tala om alla som är på flykt i allt kallare länder och som inte är välkomna någonstans. De fryser ihjäl, inte minst i havet. Massor har gjort det. Barn särskilt. Och gamla. Och häromdagen så skrev jag om hur lycklig jag var över några kommande veckors vistelse på Irland. Tjolahopp. Viktigt. Eller?
Om jag däremot skriver om det som inte varit, eller är, så enkelt i mitt liv så kan jag få dåligt samvete för det. Även här kommer jämförelserna med alla som har det så mycket värre. Och jag har ju fått så otroligt mycket som är fint och bra, jag känner ju en stor tacksamhet. Dra inte ner människor med sorgehistorier. Räcker det inte med allt man läser i tidningarna?
Men vad ska jag göra då för att alla (inklusive mitt samvete) ska bli nöjda? Ska jag skriva om det lite lättsamma och roliga? Något som alla kan känna igen sig i. Jag kan skriva på rim. Jag kan joddla och skriva begravningstexter, innehållsdeklarationer på giftig mat, och visa bilder på min klädsel varje dag? Jag kan göra en frågespalt om mig själv, svara på vad jag har ätit och vad jag är mest stolt över, eller jag kan starta en insamling till barn med cancer. Jag kan gå på händer. Och hjula (medan jag tar selfies). Jag kan skriva filosofi. Jag kan sudda ut inlägget om att jag har fått en skrivarvistelse på Irland, det är så oerhört ointressant för mänskligheten, och så skrytsamt. Men å andra sidan, så oerhört ointressant för mänskligheten att jag suddar ut det.
Ja, så där kan man hålla på. Inte bara i bloggen, utan i hela verkliga livet. Jag tror mitt samvete drillades tidigt, det fick aldrig vila utan ständigt vara på sin vakt (inte av mina föräldrar vill jag understryka, utan av frikyrkosammanhangen jag växte upp i). Samvetet blev som en liten mus som varit under attack av en stor rovfågel. Den ligger och trycker under en buske och är på sin vakt, rycker till och är alert vid varje lövprassel. Jag tänker att jag är lite felkalibrerad och får räkna av det jag tycker är rimligt. Men det smolkar ändå en aning.
Så vad menar jag med att mitt samvete drillades tidigt? Jag vill påstå att det inte fick vara ifred. Det fick inte i lugn och ro lära sig vad som är rätt och fel, utan det blev tidigt överöst av en massa regler som inte hade med vanliga mänskliga värderingar att göra, utan något större, mer krävande. Jag lärde mig i söndagsskola, på bibelstudier, bibelskolor och på läger att det viktigaste var att bli mer Jesuslik, bli mindre av mig själv och mer lik honom. Jag fick förklarat för mig att Gud alltid finns med och ser vad vi gör och vad vi tänker. Det kändes ganska skrämmande när man började tänka närmare på det. Men det blev mer skrämmande att jag kom på att Gud visste även att jag tyckte han var skrämmande. Vad tyckte han om det? Och. Så. Vidare. Undervisning i att bli mindre och mindre, låta Jesus bli större. Den man var räckte inte utan man skulle bli en ny människa. Åh, vad jag försökte, gång på gång, men hela tiden kom den där gamla Maria tillbaka. Så fick jag släpa på henne till nästa chans att bli ny kom, kanske på ett nytt bönemöte. Ny, nyare, nyast. En ny människa. En Gudsmänniska. Rättfärdig och helig. Jesuslik.
“Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.” (Ef 4:23-24)
Det är en svår läxa eftersom han var helt utan synd. Och vad var synd? Allt som kunde få oss att missa målet. När Gud skapade oss gjorde han det med ett visst syfte – för att vi skulle nå ett visst mål. Han skapade oss helt enkelt för att bli lika honom. Och synd var egentligen att fortsätta vara människa, skild från Gud. Det var så jag uppfattade det. Kanske är det det som är den ultimata präglingen av samvetet? Att alltid behöva vara bättre och aldrig lyckas nå ända fram. Det finns en fin sida av det, att vandra kärlekens väg, att se sina medmänniskor, att inte tänka på sig själv utan på andra i första hand. Men helig?
Jag tror att det var där mitt samvete formades, det är bäst att alltid ha ett vaket samvete. Det är det som nu gör smolket. Smolket är egentligen en fråga “Är det verkligen helt rätt att just du ska få… (valfri fördel eller lycka)? Är det det mest osjälviska du kan tänka dig?”
Helig. Jag funderar vidare på detta ord. Varför skulle vi bli heliga? För att det står i bibeln, naturligtvis, men vad betyder det egentligen? Wikipedia ger mig ett svar som totalt vänder upp och ner på mina föreställningar.
“Helig är ett ord från fornsvenskan, helagher, heligher, hälig, med betydelsen ‘okränkbar’, ‘fridlyst, ‘som ej får skadas’, i modern betydelse ‘som anses stå i nära förbindelse med det gudomliga och därför behandlas med religiös vördnad’, både om konkreta och abstrakta företeelser (okränkbar).
(…) Det betraktas som en stor synd och ett svårt brott att vanhelga vad som är heligt, genom att orena det eller på annat sätt göra intrång på dess integritet.”
Någonting fundamentalt verkar ha blivit fel! Om helig innebär okränkbar, fridlyst, som ej får skadas och i nära förbindelse med det gudomliga så vill jag gärna vara helig. Om det, som det står ovan, innebär en stor synd att göra intrång på denna integritet så tycker jag att några kristna ledare har missuppfattat en hel del. Att trycka ned färdiga svar i halsen på ett barn eller en ung tonåring (eller en människa överhuvudtaget), utan att personen ens har ställt en fråga, är att göra intrång på den människans integritet. Att tala om att det bara finns en enda väg och ett sant sätt att leva, är också att göra intrång på en människas integritet, alldeles särskilt om människan är ett barn som inte vet några alternativ. Då behandlar man inte människor som dem de var tänkta att vara; heliga. Får ej skadas.
Ja, jag förstår att wikipedia inte är en säker källa. Jag vet det. Men om. Jag säger bara om.
OM det kan vara så att min frikyrkliga samvetsprägling har blivit fel även med religiösa mått mätt?
Då betyder det möjligen att de ledare som försökte lära mig att jag måste ha ett mer Gudslikt sinnelag och leva ett mer rent liv, egentligen är de som borde ha smolk i bägaren? Det har begåtts ett hemfridsbrott. Man ska helga det inre hemmet hos människor. Inte bryta sig in, tala om helvetet och ställa till med oreda, oro och dåliga samveten. Får ej skadas. Och gör man det för att man inte visste bättre så bör man be om förlåtelse.
Så vad vill jag säga med detta inlägg? Jag vill framhålla vikten av att närma sig existentiella frågor med stor försiktighet. Det kan få långtgående konsekvenser. Prata med barnen men mer om själva frågorna än svaren. De är kloka och kan bilda sig egna uppfattningar.
Hur ser din bägare ut? Just nu är min nästan ren med heligt vatten (men med liiite samvetssmolk för de som kan bli ledsna över den här texten, de som ändå ville väl).
Förlåt för min uppriktighet och SKÅL!
Foto: Chechi Peinado, Flickr
Ps. På tal om skål. Lyssna på ljuvliga Taubetolkningen av Miriam Bryant. Ds.
Tack för en intressant text. Jag tror som du att man kan begå övergrepp på barn genom att stoppa i dom en massa. Såväl religiöst, politiskt eller vad som.
Jag slapp det har jag förstått även om jag också gick i söndagsskolan och hade kyrkliga föräldrar. Den Jesus jag mötte som barn var varsam.
Men jag har väl mer som vuxen mött avarterna. Vet hur man ka makten över människor med sektliknande metoder. Har duckat under lagens piska och förtvivlat när jag inte kunnat ta emot evangeliet.
Jag blev aldrig from nog. Idag bryr jag mig inte så mycket inför Gud. Lite fräckt tänker jag att det finns värre syndare än jag. Blir det för tungt går jag och biktar mig och får höra att jag duger.
Visst försöker jag bli helgad. Men inte för att duga inför Gud. Bara för att världen kan bli aningen bättre om vi alla anstränger oss.
Men jag vet så många som tryckts ner precis så som du beskriver. Det är vidrigt. Och Gud gråter. Han vill oss väl, inte göra mos av oss.
Men det är kanske så att kyrkan och tron har dragningskraft på konstiga människor som kan bli nåt och få makt. Och sen finns det en snällhetskultur som gör att det blir fritt fram.
Ja, du beskriver flera exempel på orsaker. Jag tror att det ligger något i dem alla. Jag tror också att det handlar om rädsla att inte lyckas få med nära och kära på vägen, rädslan att en gång stå framför tronen och veta att man inte gjort vad man kunnat för att rädda så många som möjligt. Tror man verkligen att alla som inte går den rätta vägen är för evigt förlorade, och man själv har en möjlighet att rädda dem genom att visa på evangeliet, ja då vore det ju omänskligt att inte göra allt som står i ens makt för att få med så många som möjligt. DET vore kärlekslöst. Det är det som gör frågan så komplex, och som gör att det inte är enkelt att hitta synda(!)bockar. Ett gott syfte garanterar tyvärr inte alltid ett gott resultat. Människans frihet att tänka själv är en mänsklig rättighet som man borde ha talat mer om i dessa sammanhang. Tack för din reflektion!
Ja, jag kan också tänka och oroa mig för mina barn. Men tror inte på att skrämma folk till himmelen. Man får lämna det till Gud.
Nej det kan möjligen skenbart verka effektivt, men det är tunt.
Hej Maria
Din text fick minnena att vakna.
Jag har ofta dåligt samvete, inte så mycket för det jag gör utan mer för sådant som jag avstår från att göra.
Min uppväxt i söndagsskolan,bibelklassen,väckelsemöten och ungdomsläger, matade mig med tron på att jag inte var något värd i mig själv.
Endast om jag levde nära Jesus och efter hans ord hade jag möjligheten att vara värdefull och få en inträdesbiljett till himmelriket som var det verkliga livet som skulle komma efter döden.Livet här på jorden var en transportsträcka där jag fick möjlighet att göra mig förtjänt av det eviga livet.
Det var inte lätt för en ung flicka att leva upp till allt som krävdes, och varje gång som jag syndade i ord,handling eller tanke fick jag så dåligt samvete och kröp ner på knä och bad om förlåtelse.
Det enda hopp för mig var att få förlåtelse av Jesus
för annars………
Jag stod där i bänkraden och sjöng “…från honom kommer mitt hopp,bara han är min klippa och min borg,jag ska inte vackla.
Endast i dig min Gud finner min själ sin ro”
Jag sträckte händerna mot himmelen och upprepade sången om och om igen.
Hur kunde man göra så här mot ett barn?
Mitt dåliga samvete tror jag bottnade bl.a. i att jag inte tog tillräckligt ansvar för invånarnas frälsning på den ort jag bodde. Det var ju vår uppgift,vi som funnit den rätta vägen. Jag misslyckades med detta och fick se hur mina “ofrälsta” kamrater var på väg att gå förlorade. Skulden var min.
Jag vill inte bära på detta hemska samvete, och hoppas att det så småningom bleknar och blir till “ett liten smolk i bägaren”
Ps. hoppas att ingen får dåligt samvete av det jag skrivit……. eller….ja…
Kram/Marianne
Det slår mig hur lite det pratas om det här. Allt du säger skulle jag kunna ha sagt själv, det är alltså till stora delar identiska upplevelser. Och jag får höra att det är många som går omkring och bär på erfarenheter som påminner om det här och som har konsekvenser långt upp i åldrarna. Att få människor att välja himlen och inte en en evig tillvaro i helvetet. Ja, det är verkligen ett tungt ansvar, och helt orimligt naturligtvis. Att människan är en syndig stackars varelse som genom Guds stora nåd kan få ett värde, det är för mig så obegripligt märkligt. Att vara människa är väl det mest fantastiska och värdefulla som finns. Det är ett enda stort under i sig. Ur de här gamla föreställningarna kommer protesten som namnet på den här bloggen förespråkar. “Det är tillåtet att leva”. Jag har skrivit en bloggpost om det. Det måste komma flera. Tack Marianne för att du delade! Smolk går att leva med och överlista men den tunga skulden och skammen behöver man verkligen få komma ifrån. Jag tror vägen är samtal och att tankarna blir tydliga för en själv. KRAM!
Tack Maria! Läste denna text med stort intresse! Tyckte särskilt mycket om det här:
“Så vad vill jag säga med detta inlägg? Jag vill framhålla vikten av att närma sig existentiella frågor med stor försiktighet. Det kan få långtgående konsekvenser. Prata med barnen men mer om själva frågorna än svaren. De är kloka och kan bilda sig egna uppfattningar.”
Det du säger om barnen gäller vuxna också. Det är SÅ LÄTT att glömma att vuxna är kloka och kan bilda sig egna uppfattningar.
En annan sak som slagit mig den senaste tiden är att talet om att undvika det som är syndigt (inte låta sig frestas av djävulen) finns på många håll, inte bara i frikyrkan, och det här temat kläs i ständigt nya språkdräkter. I nyandliga kretsar kan djävulen vara det så kallade egot och vår uppgift blir att vara starka och inte låta oss frestas och luras av det listiga egot.
Hoppas du skriver mer om det här Maria. Det är viktigt för många. Faktiskt för alla tror jag. Den här tematiken med gott och ont och frälsning och renhet går igenom mänskligheten nästan oberoende av epok, kultur och religion. Vissa hävdar att strävan efter renhet i det sekulära svenska samhället idag tar sig uttryck i en neurotisk strävan efter att ha rätt åsikter och samtidigt med full kraft slå ned på de med fel åsikter. Jag vet inte om det ligger något i det men det är intressant att fundera över.
/Björn
Tack Björn för dina mycket intressanta reflektioner. Jag tror att “vi och de” är ett stort varningstecken. När vi börjar prata om “vi som förstått” och “de som inte förstått” så ska man dra öronen åt sig. Att värdera sin grupp som exklusiv gentemot andra människor med andra uppfattningar eller sätt att uttrycka sig är att samtidigt nedvärdera andra människors intellekt och intelligens, tycker jag. Det är stelbent, visar på en rigiditet och ett fördömande som redan säger en hel del om den fina grupp man säger sig vara.
Så hur gör man om man verkligen upplevt något som man önskar att andra skulle få ta del av och upptäcka. Hur gör man om man verkligen tror på något (religion eller annan övertygelse, exempelvis ett hälsosamt leverne), man vet att man själv mått bra av det och önskar andra samma sak. Hur gör man fom man vill söka sig likasinnade och vill “rädda” andra, eller kanske slippa umgås med andra. Jag vet inte. Jag vet bara att man då är snubblande nära att tappa respekten för andra människors självbestämmande och originalitet. Förmåga. Både vad gäller barn och vuxna, som du så riktigt påpekar. Det här måste vi prata mer om, Björn.
Jaa! Låt oss prata mer om det!