Om du läser det här får jag förmodligen dåligt samvete

by miobrev

Jag kan stoltsera med ett mycket väl utvecklat samvete. Man kan även kalla det överkänsligt till oanvändbarhet, om man vill. Jag följer det inte alltid, och kan därmed inte skryta med att vara en ovanligt samvetsgrann eller god människa. Mitt problem är alltså inte att jag inte kan stå emot samvetets enträgna röst, för det kan jag. Och det gör jag. Jag har ju tack och lov även ett intellekt som kan säga ett och annat. Men mitt samvete smolkar lite för ofta den där bägaren jag bestämt mig för att dricka.

När jag slår upp ordet smolk i synonymordboken så står det smutskorn, smutspartikel, stoft, smula, skräp, dammkorn och grand upp. Det är på pricken smolk jag menar, inser jag, när jag talar om det där samvetet som jag inte bryr mig om, men som ändå förstör en liten aning. Det är inte så stort smuts att det inte går att dricka. Det tar inte över smaken eller konsistensen och gör det omöjligt att njuta. Det är bara ett litet litet grand, men jag är medveten om att det finns där och det stör. Hur blir man av med det? Om det ändå inte är till nytta, menar jag.

Jag kan ta ett närliggande exempel. Min blogg.

Om jag skriver om hur jag har det när jag har det som allra bäst (t.ex. just nu, sittande vid vedspisen, en kopp kaffe bredvid, ett tyst snölandskap utanför, två lediga dagar att fylla med vad jag vill) så kommer en liten vindpust av dåligt samvete som säger att det där inlägget nog får människor som inte mår så bra att känna sig ännu sämre. De som har två dagar av ofrivillig ensamhet, till exempel. Eller de som inte har värme. Jag har tur jag som har en kamin att sitta vid. Tänk på uteliggarna förresten, man hör aldrig att någon fryser ihjäl på Stockholms gator, inga rubriker om det, men det måste ju hända? Om jag skulle frysa så mycket som de måste göra, natt efter natt, dag efter dag så vet jag inte om jag skulle orka leva. För att inte tala om alla som är på flykt i allt kallare länder och som inte är välkomna någonstans. De fryser ihjäl, inte minst i havet. Massor har gjort det. Barn särskilt. Och gamla. Och häromdagen så skrev jag om hur lycklig jag var över några kommande veckors vistelse på Irland. Tjolahopp. Viktigt. Eller?

Om jag däremot skriver om det som inte varit, eller är, så enkelt i mitt liv så kan jag få dåligt samvete för det. Även här kommer jämförelserna med alla som har det så mycket värre. Och jag har ju fått så otroligt mycket som är fint och bra, jag känner ju en stor tacksamhet. Dra inte ner människor med sorgehistorier. Räcker det inte med allt man läser i tidningarna?

Men vad ska jag göra då för att alla (inklusive mitt samvete) ska bli nöjda? Ska jag skriva om det lite lättsamma och roliga? Något som alla kan känna igen sig i. Jag kan skriva på rim. Jag kan joddla och skriva begravningstexter, innehållsdeklarationer på giftig mat, och visa bilder på min klädsel varje dag? Jag kan göra en frågespalt om mig själv, svara på vad jag har ätit och vad jag är mest stolt över, eller jag kan starta en insamling till barn med cancer. Jag kan gå på händer. Och hjula (medan jag tar selfies). Jag kan skriva filosofi. Jag kan sudda ut inlägget om att jag har fått en skrivarvistelse på Irland, det är så oerhört ointressant för mänskligheten, och så skrytsamt. Men å andra sidan, så oerhört ointressant för mänskligheten att jag suddar ut det.

Ja, så där kan man hålla på. Inte bara i bloggen, utan i hela verkliga livet. Jag tror mitt samvete drillades tidigt, det fick aldrig vila utan ständigt vara på sin vakt (inte av mina föräldrar vill jag understryka, utan av frikyrkosammanhangen jag växte upp i). Samvetet blev som en liten mus som varit under attack av en stor rovfågel. Den ligger och trycker under en buske och är på sin vakt, rycker till och är alert vid varje lövprassel. Jag tänker att jag är lite felkalibrerad och får räkna av det jag tycker är rimligt. Men det smolkar ändå en aning.

Så vad menar jag med att mitt samvete drillades tidigt? Jag vill påstå att det inte fick vara ifred. Det fick inte i lugn och ro lära sig vad som är rätt och fel, utan det blev tidigt överöst av en massa regler som inte hade med vanliga mänskliga värderingar att göra, utan något större, mer krävande. Jag lärde mig i söndagsskola, på bibelstudier, bibelskolor och på läger att det viktigaste var att bli mer Jesuslik, bli mindre av mig själv och mer lik honom. Jag fick förklarat för mig att Gud alltid finns med och ser vad vi gör och vad vi tänker. Det kändes ganska skrämmande när man började tänka närmare på det. Men det blev mer skrämmande att jag kom på att Gud visste även att jag tyckte han var skrämmande. Vad tyckte han om det? Och. Så. Vidare.  Undervisning i att bli mindre och mindre, låta Jesus bli större. Den man var räckte inte utan man skulle bli en ny människa. Åh, vad jag försökte, gång på gång, men hela tiden kom den där gamla Maria tillbaka. Så fick jag släpa på henne till nästa chans att bli ny kom, kanske på ett nytt bönemöte. Ny, nyare, nyast. En ny människa. En Gudsmänniska. Rättfärdig och helig. Jesuslik.

Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats efter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.” (Ef 4:23-24)

Det är en svår läxa eftersom han var helt utan synd. Och vad var synd?  Allt som kunde få oss att missa målet. När Gud skapade oss gjorde han det med ett visst syfte – för att vi skulle nå ett visst mål. Han skapade oss helt enkelt för att bli lika honom. Och synd var egentligen att fortsätta vara människa, skild från Gud. Det var så jag uppfattade det. Kanske är det det som är den ultimata präglingen av samvetet? Att alltid behöva vara bättre och aldrig lyckas nå ända fram. Det finns en fin sida av det, att vandra kärlekens väg, att se sina medmänniskor, att inte tänka på sig själv utan på andra i första hand. Men helig?

Jag tror att det var där mitt samvete formades, det är bäst att alltid ha ett vaket samvete. Det är det som nu gör smolket. Smolket är egentligen en fråga “Är det verkligen helt rätt att just du ska få… (valfri fördel eller lycka)? Är det det mest osjälviska du kan tänka dig?”

Helig. Jag funderar vidare på detta ord. Varför skulle vi bli heliga? För att det står i bibeln, naturligtvis, men vad betyder det egentligen? Wikipedia ger mig ett svar som totalt vänder upp och ner på mina föreställningar.

“Helig är ett ord från fornsvenskan, helagher, heligher, hälig, med betydelsen ‘okränkbar’, ‘fridlyst, ‘som ej får skadas’, i modern betydelse ‘som anses stå i nära förbindelse med det gudomliga och därför behandlas med religiös vördnad’, både om konkreta och abstrakta företeelser (okränkbar).

(…) Det betraktas som en stor synd och ett svårt brott att vanhelga vad som är heligt, genom att orena det eller på annat sätt göra intrång på dess integritet.”

Någonting fundamentalt verkar ha blivit fel! Om helig innebär okränkbar, fridlyst, som ej får skadas och i nära förbindelse med det gudomliga så vill jag gärna vara helig. Om det, som det står ovan, innebär en stor synd att göra intrång på denna integritet så tycker jag att några kristna ledare har missuppfattat en hel del. Att trycka ned färdiga svar i halsen på ett barn eller en ung tonåring (eller en människa överhuvudtaget), utan att personen ens har ställt en fråga, är att göra intrång på den människans integritet. Att tala om att det bara finns en enda väg och ett sant sätt att leva, är också att göra intrång på en människas integritet, alldeles särskilt om människan är ett barn som inte vet några alternativ. Då behandlar man inte människor som dem de var tänkta att vara; heliga. Får ej skadas.

Ja, jag förstår att wikipedia inte är en säker källa. Jag vet det. Men om. Jag säger bara om.

OM det kan vara så att min frikyrkliga samvetsprägling har blivit fel även med religiösa mått mätt?

Då betyder det möjligen att de ledare som försökte lära mig att jag måste ha ett mer Gudslikt sinnelag och leva ett mer rent liv, egentligen är de som borde ha smolk i bägaren? Det har begåtts ett hemfridsbrott. Man ska helga det inre hemmet hos människor. Inte bryta sig in, tala om helvetet och ställa till med oreda, oro och dåliga samveten. Får ej skadas. Och gör man det för att man inte visste bättre så bör man be om förlåtelse.

Så vad vill jag säga med detta inlägg? Jag vill framhålla vikten av att närma sig existentiella frågor med stor försiktighet. Det kan få långtgående konsekvenser. Prata med barnen men mer om själva frågorna än svaren. De är kloka och kan bilda sig egna uppfattningar.

Hur ser din bägare ut? Just nu är min nästan ren med heligt vatten (men med liiite samvetssmolk för de som kan bli ledsna över den här texten, de som ändå ville väl).

Förlåt för min uppriktighet och SKÅL!

8721446372_9682696d87_b

Foto: Chechi Peinado, Flickr

Ps. På tal om skål. Lyssna på ljuvliga Taubetolkningen av Miriam Bryant. Ds.