Kära mormor Ellen

by miobrev

Jag ville skriva till dig för att berätta att jag vill sätta mig i bilen nu och åka hela vägen (är vi framme snart? Nej, vi är bara i Alingsås) till den täta granhäcken, svänga om hörnet och in på gården. Jag tänker på hur du tog emot oss i hallen medan morfar stod i köket och värmde tevatten på spisen. Vi satte oss vid det vita bordet och åt risgrynspudding med jordgubbssylt och hembakta, sega hönökakor. Puddingen var ljummen och så god att jag blev besviken då jag blev mätt.

Jag vill berätta för dig hur mycket jag tyckte om dina hemmasydda bomullsklänningar och kammen du stack i håret för att hålla en lock på plats. Hur tryggt det kändes att sitta mitt emot dig och se dig sticka ned handen i fickan och ta upp en tygnäsduk och torka dig i ögonen samtidigt som du för hundrade gången sa Jag gråter inte, doktorn sa att jag har något fel på tårkanalerna. Som om vi inte visste det, efter alla år med blänk i ögonen och en tår då och då nedför kinden. Mormor, jag ärvde det från dig, jag har också fel på tårkanalerna, särskilt den ena, tårarna rinner när det är kallt och så fort det blåser en aning. Då tänker jag på dig.

Jag kan se dina händer framför mig. Dina naglar som var väldigt vita under kanten och liksom räfflade. En gång sa jag att de såg ut som ett dricksglas, och du skrattade och sa att det kanske var någon brist. Det är en fin brist i så fall, sa jag, för näst efter långa och röda, tyckte jag att räfflade var finast. Händerna virkade, stickade och sydde. Ofta tog du fram något du hade gjort, frågade liksom i förbifarten om jag tyckte om det, och sa jag att jag gjorde det så sa du, halvt vänd bort, Du kanske skulle vilja ha den? Du sa det som om det vore ett plötsligt infall, kanske rädd för att pracka på något som jag möjligen inte skulle vilja ha. Ja, mormor, vill jag säga nu, ja, ja, ja, jag ville ha allt jag fick! Var är alla små virkade dukar nu? Och tygpåsarna, halsdukarna och vantarna? Allt har gått åt i livets alla flyttar. Jag önskar att det inte vore så.

Du berättade historier. Om en fru, i Knapptorp som var gift med en … Och han … Men då … och sedan så …

Det handlade ofta om utsatta människor, sådana som det var synd om, ett barn eller en fru vars man drack lite för mycket, eller familjen som var med i en trafikolycka. Ibland kom du på dig själv och sa Ja, jag har ju alltid ömmat för de lite svagare och sedan skrattade du och nickade mot morfar som skrattade tillbaka.

Du älskade er lysande jordglob. Vi satt ofta och snurrade på den, satte fingret någonstans för att se var det hamnade. Fantiserade om alla länder, hur människorna levde och om det möjligen fanns några missionärer där.

Jag skriver till dig för att jag också vill tala om att jag kommer ihåg dina sista dagar i livet. Vi turades om att vara hos dig på dagarna, men personalen sa att vi nog inte behövde sitta på nätterna än, för du var inte så dålig och vi skulle komma att behöva våra krafter. En kväll sa du till mig Maria, du får tusen kronor om du stannar i natt, och jag gick in på toaletten och grät, för jag var nyskild och väldigt ledsen och nu höll du på att dö. Jag förstod att du visste det och du ville inte vara ensam. Och jag gick tillbaka och sa ger du mig tusen kronor så åker jag hem, men annars stannar jag gärna.

Men oftast tänker jag inte på dig som du var i slutet, utan som mormor med den tama fjärilen. Den som kom in varje morgon när du öppnade fönstret och satte sig på dig och som du spetsade på en knappnål och satte upp på väggen när den dog, som ett minne. Mormor som virkade alla tänkbara kläder (till och med bh) till mina Barbiedockor och gjorde en garderob av ett gammalt medicinskåp. Mormor som stoppade en peng i bössan för varje dag jag låg på sjukhuset, för att köpa något när jag kom hem.  Mormor som bar ut rabarbersaft och bullar till den lilla bänken i trädgården. Mormor som var vacker och varm som en sommarvind. Mormor med de bruna ögonen och det oväntat mjuka håret.

Du sa ibland att jag skulle vara snäll flicka hemma. Det kändes konstigt och jag blev alltid lite ledsen. Mormor, du borde inte bett mig om det, du vet nog att jag gjorde mitt bästa.

Jag ville skriva det här brevet till dig för att tacka för att jag har tusen minnen från huset vid älven. Allt var solljus hos dig.

Varmaste kramar, vi ses kanske igen, i ett land där ingen behöver låsa dörrarna.

Ditt allraste barnbarn

Maria Kristina

19126067326_6c88837a42_k

Mormor med flaggstång?

18530474903_0a83b2e5f3_k

Mormor med Viktor och fika på stenbänken vid granhäcken.

19123372376_576d6d9a0b_kJag, brorsan och kusin Sandra. Endast jag har tårta? Yeah, ibland kändes livet rättvist.

15748900152_3d06b1d457_k

Ellen Kristina. Mormor.