Får jag be om största möjliga tysstnad…
by miobrev
Jag vaknar klockan fyra på morgonen och vänder på mig för att somna om. Jag känner mig jättetrött, ändå lyckas jag inte somna. Efter någon timme vet jag plötsligt varför det inte går; jag har ett akut behov av ensamtid. Kroppen och sinnet vill inte slösa bort den här möjligheten att efter många dagar med älskad familj få vara alldeles för mig själv. Längtan efter vaken tystnad är starkare än sömnbehovet. I det blå skiftet mellan natt och dag kan jag få vara i denna vila som är en annan, och kanske djupare, återhämtning än sömn. Jag smyger tyst ur sängen och in i köket och gör i ordning en kopp blåbärste, i skafferiet ligger en bit morotskaka som inte blev uppäten av gästerna igår. Jag tänder ljuslyktor och stearinljus på bordet, sätter mig på en fårskinnsfäll i soffan och drar en yllefilt över benen.
Tystnaden är fantastisk. Den är inte bara vilsam. Inte enbart skön. Den är fullständigt passionerat betagande och tar mig med en kraft likt en total förälskelse. Jag är i stillhet och på resa i samma sekund.
Jag ser morgonens ljus långsamt släpa sig över den frostvita gården och gäspande sträcka sig bort mot skogen. Jag ser träden som är vita och stilla efter nattens köldknäpp.
“In both writing and sleeping, we learn to be physically still at the same time we are encouraging our minds to unlock from the humdrum rational thinking of our daytime lives.” Stephen King
I både sömnen och skrivandet ger vi möjlighet för sinnet att lyfta sig från det dagliga, mer banala och rationella tänkandet, säger King. Den här omkopplingen av hjärnans funktion går inte på en sekund, den kräver, åtminstone för mig, en stund. En isblå morgonstund till exempel.
Det slår mig att jag befunnit mig på gränsen till för mycket gemenskap många gånger, men har jag någonsin utforskat gränsen åt det andra hållet? Att befinna mig vid min enskildhets gräns? Hur mycket ensamtid tål jag? Skulle jag klara att sitta i en stuga och skriva i några månader? Vad skulle hända med berättelsen jag skriver på? Vad skulle hända med mig själv?
Foto: Rickard Taubner (https://www.flickr.com/photos/mrpianoman)
Hej Maria, jag har nu varit i tystnad och stillhet i åtta dygn. Det har varit fantastiskt bra för skrivandet. På två veckor skriver jag klart boken jag hållit på med och försökt göra klar i tre år. Fasta rutiner varje dag. Fem timmar skrivande, två och en halv timme yoga, en timme promenad. Resten mat och stillhet. Inget som stör. Har två dagar till här och det blir perfekt. Men börjar bli lite sällskapssjuk, vilket det här meddelandet säkert skvallrar om .
Hej Bengt,
det låter fantastiskt. Det blir liksom inte så många omkopplingar fram och tillbaka mellan varandet och görandet, och det borde verkligen gynna skrivandet, tänker jag. Nu visar det sig om ett inlägg botar din sällskapssjuka, man vet aldrig, det kanske räcker ett tag. Eller så börjar det bli lagom att åka hem till Stockholm och vintern igen.
Du skriver ju så vackert!!
Tack Ida! Vad glad jag är att du tycker om det!