Att vara fri att vara fri

by miobrev

narrative-794978_1920

Frihet är ett ord som jag skulle kunna ha som rubrik på de flesta av mina inlägg. Jag tycker att hela livet behöver genomsyras av frihet och då talar jag framför allt om friheten i tanken. Att vara en människa som drivs av friheten kan lätt missuppfattas och tolkas som att man inte skulle kunna finnas i ett förhållande, inte skulle kunna ha familj, inte vill vara trogen, inte kan ha ett fast jobb, att man skulle vara en rastlös konstnärssjäl som inte har förmåga att skapa nära och trofasta relationer. Att vara någon som drivs av en inre rastlöshet. För mig är det inte alls det jag menar när jag vill tala om frihet. Det är tankens, sinnets, ordets och andens frihet. Det är respekten från ens nära att få utrymme och tid för det som kanske inte syns ge omedelbara resultat. Att känna mandat från en själv och andra att få ta egna beslut och bli respekterad i avvikande åsikter. Att samtala mer än debattera. Att söka mer än ge svar.

För mig är frihet en känsla av att livet är en möjlighet mer än en plikt.

Idag skickade jag nästa barnboksmanus till förlaget och håller nu tummarna för att det ska bli accepterat. När jag satt och gick igenom det en sista gång kom jag på att precis liksom i förra boken så finns tanken på att rymma med i denna boken. Att gå ut utomhus bort från sjukhusavdelningen Annie befinner sig på, finns också med i båda böckerna. Jag funderade på det. Jag tror att tanken på att rymma varit väldigt stark i min barndom. Att vara på sjukhus är att vara underkastad ett stilla ickeliv, ett ständigt väntande i en inomhusvärld. En väntan på att det riktiga livet skulle komma tillbaka. Att inte känna friska luften i lungorna på veckor eller ibland månader. Det är som att förkrympa. Kanske är det även så i våra vuxna liv ibland, när vi inte lyckas med vår föresats att leva i frihet. Att vara underkastad ett ickeliv och gå med en väntan på att det riktiga livet ska komma tillbaka.

Att skriva är att ta frihet. När jag skriver finns inga begränsningar eller omöjligheter, det är på ett sätt som att leka Gud. Det är att bestämma positioner, skeenden, tankar, möten, omständigheter och att kasta sig i djupen av människors glädje och ångest. Det är att utforska och skapa nytt och det är, inte minst, att utforska den gåta som finns i botten av en själv. Att närma sig frågorna som bränner och glöder. Se vad som är bestående och vad som visar sig vara ingenting. Det är ett pågående samtal med det man själv finner intressant. I bästa fall landar det sedan hos någon annan som också känner samma frågor röra sig inuti och det blir ett utökat samtal.

Håll tummarna för Annie och den Andra. Den börjar så här:

Det finns två av mig. Det finns den ena glada och ganska snälla Annie som alla tycker om, och det gör jag också. Det är den vanliga.

Sedan finns det den Andra.

_________________________________________________________________________

Bild ovan: Comfreak, Pixabay