7 december. Tältmöte

by miobrev

8039938967_fd3b70749e_b

Jesus kär, gå ej förbi mig,

låt mig bönhörd bli.

Då åt andra nåd du skänker,

gå ej mig förbi.

Jesus, Jesus,

låt mig bönhörd bli,

och då andra du välsignar,

gå ej mig förbi.

Alla andra sjunger. Jag koncentrerar mig. Försöker att inte lyssna på sången, på bönerna, på suckarna och gråten. Jag försöker bara tänka på Jesus och få mina ord att låta klara och tydliga inuti. Gå ej mig förbi. Hjälp mig, käre Jesus, hjälp mig.

Nu tar pastorn mikrofonen där framme, han säger att allt kan ske i Jesu namn. Sjuka kan bli friska, om de bara vågar tro. Jag tror. Jag tror verkligen. Jag ser ner på mina fingrar. Min hand ligger orörlig på mitt lår. Den är ful. Jag lägger min andra hand över, men kommer på att det kanske är bra om den syns, att det blir tydligt för Jesus när han kommer nära, hur jättejätteful den är. Han kan ju se allt förstås, även om jag gömmer den. Han ser till och med igenom oss, in i våra tankar. Men den kan gott få ligga där på benet och se klumpig och ryslig ut. Jag ber igen, försöker leta efter en ovanlig känsla i handen. Lite pirrande? Lite tjockare än vanligt? Någon rörelse under skinnet?

Jag känner ingenting annat än huden. Stället där de tog bort det stora fingret, där det bara är ärr nu har jag ingen känsel alls, men hela min koncentration är där, jag tror faktiskt att jag känner huden. Kanske också något som liksom rör sig lite inuti? Jag försöker pressa fram några tårar av tacksamhet. Jag lyckas inte, men jag snyftar till. Torrsnyftar ett tack till Jesus, för det han ska göra. För att han gör under. Det han är på väg att göra eftersom jag verkligen tror det. Inte i min kraft, men i din viskar jag tyst. Så brukar de vuxna be. Det låter fint. Nu ropar pastorn där framme, jag kikar upp och lyssnar.

”Blinda kan se! Krymplingar rätar ut sina förvridna kroppsdelar. Sådant sker, och det kan ske här idag, min vän. Det är det största man kan vara med om, himlen kommer ner till jorden! Det finns inte längre någon gräns mellan himmel och jord. Och det är så det ska se ut, kära bröder och systrar! Gud älskar oss och gör stora saker. Jag vill berätta om en kvinna i Afrika som en kär vän till mig berättade om. Den här kvinnan var blind. Hon hade väldigt stor tro på att hon skulle bli helad och gick till ett väckelsemöte, likt det här. Hon var övertygad om att hon skulle få se igen. Så hon bara väntade på att de skulle be för att blinda ska se. Till slut bad de för att blinda skulle få synen åter, och gissa vad som hände? Halleluja. Då kunde hon se! De tog henne till en läkare, en ögonspecialist. Och han kunde intyga att hon varit blind men nu kunde se. Gud förmår göra precis samma sak här ikväll. Oavsett vad ditt problem är. Men vi måste hänge oss och söka det Gud vill ge. Han kan, men kan du ta emot? Kan du tro?”

Jag sneglar mot farmor. Tänker hon på mig nu, ber hon att jag ska bli frisk utan att det händer något? Hon blundar och mumlar. Jag skäms. Nacken känns mjuk och huvudet är tungt. Jag ser på min hand igen och försöker känna kraften från Gud. Men jag kan inte. Jag är trött. Jag är väldigt ledsen och jag tror inte tillräckligt.

Jesus gå mig ej förbi, ber jag igen men jag har redan gett upp. Och jag lägger min vänstra hand över den högra och hoppas att det snart ska vara slut på mötet och jag ska skynda mig ut, först, innan någon annan ser mig och kommer att tänka på att jag har en missbildad hand som inte blivit helad.

Foto: Rickard Taubner