7 december. Tältmöte
by miobrev
Jesus kär, gå ej förbi mig,
låt mig bönhörd bli.
Då åt andra nåd du skänker,
gå ej mig förbi.
Jesus, Jesus,
låt mig bönhörd bli,
och då andra du välsignar,
gå ej mig förbi.
Alla andra sjunger. Jag koncentrerar mig. Försöker att inte lyssna på sången, på bönerna, på suckarna och gråten. Jag försöker bara tänka på Jesus och få mina ord att låta klara och tydliga inuti. Gå ej mig förbi. Hjälp mig, käre Jesus, hjälp mig.
Nu tar pastorn mikrofonen där framme, han säger att allt kan ske i Jesu namn. Sjuka kan bli friska, om de bara vågar tro. Jag tror. Jag tror verkligen. Jag ser ner på mina fingrar. Min hand ligger orörlig på mitt lår. Den är ful. Jag lägger min andra hand över, men kommer på att det kanske är bra om den syns, att det blir tydligt för Jesus när han kommer nära, hur jättejätteful den är. Han kan ju se allt förstås, även om jag gömmer den. Han ser till och med igenom oss, in i våra tankar. Men den kan gott få ligga där på benet och se klumpig och ryslig ut. Jag ber igen, försöker leta efter en ovanlig känsla i handen. Lite pirrande? Lite tjockare än vanligt? Någon rörelse under skinnet?
Jag känner ingenting annat än huden. Stället där de tog bort det stora fingret, där det bara är ärr nu har jag ingen känsel alls, men hela min koncentration är där, jag tror faktiskt att jag känner huden. Kanske också något som liksom rör sig lite inuti? Jag försöker pressa fram några tårar av tacksamhet. Jag lyckas inte, men jag snyftar till. Torrsnyftar ett tack till Jesus, för det han ska göra. För att han gör under. Det han är på väg att göra eftersom jag verkligen tror det. Inte i min kraft, men i din viskar jag tyst. Så brukar de vuxna be. Det låter fint. Nu ropar pastorn där framme, jag kikar upp och lyssnar.
”Blinda kan se! Krymplingar rätar ut sina förvridna kroppsdelar. Sådant sker, och det kan ske här idag, min vän. Det är det största man kan vara med om, himlen kommer ner till jorden! Det finns inte längre någon gräns mellan himmel och jord. Och det är så det ska se ut, kära bröder och systrar! Gud älskar oss och gör stora saker. Jag vill berätta om en kvinna i Afrika som en kär vän till mig berättade om. Den här kvinnan var blind. Hon hade väldigt stor tro på att hon skulle bli helad och gick till ett väckelsemöte, likt det här. Hon var övertygad om att hon skulle få se igen. Så hon bara väntade på att de skulle be för att blinda ska se. Till slut bad de för att blinda skulle få synen åter, och gissa vad som hände? Halleluja. Då kunde hon se! De tog henne till en läkare, en ögonspecialist. Och han kunde intyga att hon varit blind men nu kunde se. Gud förmår göra precis samma sak här ikväll. Oavsett vad ditt problem är. Men vi måste hänge oss och söka det Gud vill ge. Han kan, men kan du ta emot? Kan du tro?”
Jag sneglar mot farmor. Tänker hon på mig nu, ber hon att jag ska bli frisk utan att det händer något? Hon blundar och mumlar. Jag skäms. Nacken känns mjuk och huvudet är tungt. Jag ser på min hand igen och försöker känna kraften från Gud. Men jag kan inte. Jag är trött. Jag är väldigt ledsen och jag tror inte tillräckligt.
Jesus gå mig ej förbi, ber jag igen men jag har redan gett upp. Och jag lägger min vänstra hand över den högra och hoppas att det snart ska vara slut på mötet och jag ska skynda mig ut, först, innan någon annan ser mig och kommer att tänka på att jag har en missbildad hand som inte blivit helad.
Foto: Rickard Taubner
Har alltid tyckt att det är en förfärlig sång som skapar en konstig föreställning om Gud. Känner igen mig i din berättelse om skam, skuld och dåligt självförtroende i liknande situationer. Tack för att du delar med dig.
Ja den är konstig, som om det handlar om att böna om att bli sedd. Det ger en märklig känsla av att inte vara värd. En person (som jag inte känner) skrev efter att ha läst hur hon som ung fick förbön för att bli normalviktig. Vi är många som burit på skam och skuld över sådant som inte var vårt. Tack för att du läser och ger din reflektion.
Oh…Maria, nu poppade det upp, barndomen och uppväxten i frikyrkan. Jag som puttat ner det så långt och lagt cementlocket på. Nu sprack locket och minnena välde fram.
Jag ser mig själv på bänken i tältet bedjande”Jesus kär gå ej förbi mig.
Jag frågar och ber varför hör du mig inte Jesus
Är jag inte tillräckligt frälst, tro jag inte tillräckligt. Jag som ber och läser, försakat så mycket, vittnat för mina skolkamrater, trott på ärat och hyllat dig den högste. ” Jag cyklar gråtande hem genom skogen.
Vad är din nyckel Maria till att våga visa öppet vad du varit med om.
Hej Marianne,
Det gör ont att höra dig berätta dina minnen. Det är en lång process. Små, små steg. Jag började försiktigt prata med någon utvald kompis, som visade sig ha samma minnen och upplevelser. Vi kunde dela och spegla oss i varandra. Sedan började jag skriva. Korta ocensurerade flödestexter, bara för mig själv, som jag inte läste efteråt utan bara lät vara i datorn. När jag en dag för första gången läste igenom alltihop så bildade det en enda lång text om mina frikyrkoupplevelser. Efter ett tag började jag bearbeta texten och lät den bli en del av min roman. Under den tiden, och efter att boken kom ut förstod jag att vi är många som har såriga upplevelser och minnen med oss. Jag tror på delandet. Bara att ÄNTLIGEN få våga berätta hur det var för just den lilla flickan eller pojken jag var, kan göra att varbölden punkteras och såren kan läkas. Man kan bli rädd för det som finns där men det är bara bra att det kommer var när ett sår ska läkas. Bättre än att stänga in.
Skriv ett mail till mig om du vill. Jag hör att vi kan dela, och skulle gärna vilja höra fler av dina upplevelser om du skulle vilja. Kram!