10 december. Perfect vs fake.

by miobrev

Sorry I´m not perfect but at least I’m not fake.

Tänk vad mycket tid jag har använt för att försöka vara perfekt, och jag vågar påstå att det gäller några människor till. Jag försökte vara så perfekt att jag till slut blev sjuk av det. Tid som är bortslösad för att det inte finns något sådant krav, i det här livet. Det är bara inbillning. Det kravet finns inte från vänner, inte från barnen, föräldrar eller svärmor, troligen inte ens från arbetsgivaren. Det är vi själva som lägger ribban så högt att vi aldrig kan få känna oss nöjda. Perfekt? Vad är det ens? Att försöka göra som alla andra vill gör ju inte att man blir perfekt. Tvärtom, då är man inte ens i närheten av att vara så perfekt som man skulle vara om man var sig själv. Man blir en sådan som fegt vänder kappan efter vinden, man säger ja fast det säger nej inuti, och så gör man saker dåligt för att man egentligen inte vill/orkar/kan. Man misslyckas och blir besviken. Fast jag gör allt, så räcker jag inte till, säger martyren sorgset  inom en. Andra anstränger sig inte alls lika mycket som jag, ändå lyckas jag inte.

Så varför denna orimliga önskan att vara mer än okej? Det finns säkert olika psykologiska förklaringsmodeller till att det här är så viktigt för många, men i slutändan landar det nog i att man behöver få någon annans godkännande. Uppskattning. Bekräftelse. Kärlek. Vi kan kalla det vad som helst, men vi vill få veta att vi duger.

Någon måste tala om för oss att vi är värda att få leva.

Det kan finnas perioder i livet då vi inte känner det. Det finns människor som är mycket ensamma, den vi litar på sviker och får oss att tro att vi inte är värdefulla nog att vara rädd om. Vi kan ha fått en start i livet då vi inte hade någon som mötte oss i vårt totala beroende. Omständigheter som kan göra att existensen senare inte känns självklar. Men att låta omvärlden bestämma vårt värde blir en väldigt opålitlig livsmotor.

Tänk om värdet ligger i det faktum att vi är födda till en människa. Att det egentligen inte krävs mer. Tänk om vi kan vara vår egen inre värdemätare som påminner oss om att vi är mysteriet människa. Skulle inte det räcka?

För egentligen är ju inte perfekt nödvändigtvis detsamma som felfri. Kanske tvärtom. Då närmar vi oss citatet ovan – Jag är inte perfekt, men jag är åtminstone inte fejk. Tänk om man blir mer perfekt ju mer sann man är mot sig själv. Skulle det vara annorlunda då?

Vi är redan perfekta, i den mån att människan är både misslyckanden och framgångar, skröpliga och starka. Det är förmodligen så vi är tänkta för det är så vi är. Att vara mänsklig när man är människa borde i rimlighetens namn vara perfekt. Tänk om vi inte behöver personlig utveckling, vi behöver bara erkänna det vi redan är. Bort från den person vi bygger utåt. Personlig avveckling. Mänsklig närvaro. Nära varandet.

Perfection without effort.

IMG_5432

Foto: farmor Maria.