Inom mig var jag utom mig. Om drömmar.

by miobrev

”Jag fick anstränga mig till max för att inte verka skadad. Inom mig var jag utom mig. ”(Lars Lerin, Vinter i P1, 2015)

Idag skriver jag om drömmar. Om att gå djupare in i livet, ta för sig ännu mer. Det kan vara känsligt, för det handlar om livet. Det handlar om vad som gör livet viktigt och i slutänden om hur väl omhändertaget ens liv blivit. Det handlar om att skapa sig en tillvaro som är tillräckligt god för att få känna att man i alla fall gjort så gott man kunnat. Inte slösat bort dagarna i en falsk känsla av att man inte haft några val.

Ibland finns det någon slags åsikt om att man ska hålla fast vid det man börjat med. Som om det vore något negativt att ha en dröm eller ett mål, även om det inte varar för evigt. Vad varar för evigt? Jag älskar vardagen och rutinerna men det betyder inte att jag inte även vill känna känslan av att uppleva saker för första gången. Att våga resa till nya platser, tillsammans med någon och ensam. Att göra nya saker som man aldrig provat förut. Det hör ju också till livet att det ibland lyfter över vardagen och rutinerna. Varför säga nej till det, om man har möjlighet säga ja?

Jag har precis fyllt femtio år, mer än halva livet har redan gått och det pågår just nu i samma fart. Jag inser att vi människor inte har tid att låsa varandra med begränsningar, det enda rimliga är att uppmuntra varandra att följa vår längtan, hitta det som får hjärtat att slå lite fortare, göra det möjliga möjligt.

Jag har känt mig beroende av andra människors godtycklighet en stor del av mitt liv. Jag har känt mig styrd och instängd. Av att redan från bebistid vara ”inlåst” och känna den oerhörda ledan på sjukhuset genom hela barndomen. Av frikyrkans uppfostran som gjorde synd av själva livet eftersom det aldrig räckte att vara som klasskompisarna, utan alltid en högre ribba. När de fick lära sig att inte komma hem stupfulla fick jag lära mig att inte ens smaka en mun alkohol. När de fick höra att de skulle skydda sig så de inte blev gravida fick jag höra att sex inte skulle existera ens i tankarna innan man gift sig. När de skulle ”vara rädda om sig” när de gick ut och dansade skulle jag inte ens vara i en sådan syndig miljö.

Min världsbild var en fälla jag inte trodde var möjlig att ifrågasätta, och därmed själv hjälpte till att hålla gillrad. Att leva var att kämpa hårt. 

Men tiden gick och min kropp var klokare än jag och protesterade på ett sätt som inte gick att bortse ifrån. Jag blev helt enkelt sjuk av alla krav som jag och andra ställde, krav på att leva på ett sätt som inte var jag. Jag har sedan lagt ner väldigt, väldigt mycket tid och engagemang för att ta mig ur gamla tankemönster som inte är produktiva eller nödvändiga för mig. Jag har tagit steg som jag aldrig skulle drömt om i min tonårstid. Den förändring jag genomgått är till allra största delen inombords. Jag har arbetat med mig själv under åratal för att inte bli uppoffrande och martyr, att få tag i mod nog att gå mina egna vägar, inte låta kyrkans normer och regler automatiskt vara mina. Jag har kämpat mot passivitet och melankoli, kämpat mot känslan av att missnöjet och sorgsenhet måste vara en del av livet. Och jag har lyckats! Jag har ett liv jag mår bra i. Barn som jag älskar, klarar av att vara bra mot och som älskar mig. Rakt emot vad min bakgrund av dålig anknytning och separationer säger att jag skulle lyckas med. Allt tack vare att jag fått hjälp att förstå att man kan gå sin egen väg, att man kan utmana invanda mönster och vanor. Att man egentligen är fri. Om man bara vågar inse det.

Jag lever nu ett bra liv och känner mig tillfreds. Jag kämpar inte så mycket och livet verkar då bli mer och mer lätthanterligt, märkligt nog. Som en katt som smeks med mjuka händer inte är svår att ha kvar i knät. Energin finns kvar till de gånger livet verkligen blir utmanande, när jag inte håller på att kämpa med en massa inbillade problem.

Jag vill aldrig sluta söka det vidunderliga som det är att vara människa. Så vad är det vidunderliga i att vara människa? Det är det där som inte går att ta på. Det som inte alltid syns tydligt utan lever sitt eget liv inuti oss människor. Det kan vara den totala känslan av samhörighet som kan uppstå mellan två personer, vänner eller älskande. Det kan vara glädjen när himlen djupnar i solnedgången och en fågel seglar över vattnet. När man inser vidden av friheten. Några riktigt välformulerade ord i en dikt. Att känna smärta men inte lidande. Att känna sina gränser och säga nej tack om människor inte behandlar en med respekt. Att göra något för första gången, känslan av frihet att få välja. När jag ser tillbaka och kan konstatera att mitt liv ändå blivit riktigt bra. Well done. 

Så jag kommer fortsätta att känna friheten, drömma om saker, göra saker, leva mitt liv så rikt som jag kan. Vissa tankar är sköra och tål inte att bli ifrågasatta, då tystnar de och kan ta tid på sig att våga sig fram igen. Så var rädd om dina och andras drömmar. Låt oss prata positivt om dem, få dem att växa, utvecklas, få liv. Är det dåliga idéer kommer det att visa sig med tiden. 

Du är du och dina behov kan vara av ett annat slag. Vad vill du? Du kanske vill påta i trädgården, bli en rosspecialist, bada naken i havet, flytta till New York eller en stuga i Missenträsk? Ta en helg i Berlin eller några dagar i Barcelona? Gå en kvällskurs i foto eller sommarkurs i spanska, löpträna eller läsa, gå långpromenader eller skriva en bok? Yoga, spela cello eller måla? Titta in i väggen, eller ta skepparexamen? Motorcykelkort eller truckkort? Vandra i veckor och få ett pilgrimspass? Lära dig att skära mönster och sy kläder? Lära dig att säga nej tack? Gå en alfakurs eller skrivarkurs och möta nya människor? Sitta alldeles ensam på ett café i Sankt Petersburg och titta på människor som lever och älskar där. Eller springa marathon mellan Cannes och Nice? Gå en bridgekurs? Sjunga i kör? Träffa nya människor, få input, växa eller komma tillbaka till dig själv som barn? Allt finns där.

“Varsågod”, säger du.

“Tack”, säger du.

“Gott Nytt År”, säger jag.

IMG_3465