17 december. Jag måste skriva som min inre röst talar.

by miobrev

Jag får ibland höra att mina blogginlägg ger hopp. Då blir jag väldigt glad. Det är verkligen det finaste jag kan tänka mig. Jag kommer på mig själv att direkt fundera på hur jag kan göra texterna mer hoppfulla, att jag kanske borde sluta skriva de mest allvarliga inläggen, att jag nog skulle kunna skriva fler ljusa texter. Och kanske är det sådana böcker människor behöver, ljusa böcker som förmedlar hopp? Jag blir enkelspårig och funderar över att om ljusa texter förmedlar hopp så kanske allvarliga texter gör motsatsen. Vad hemskt det vore om människor läser mina texter och känner sig nedtyngda och låga. Jag reducerar mitt skrivande till att bli endast vad jag tror att människor önskar.

Men så fungerar det ju inte. Jag måste skriva som min inre röst talar.

Vad handlar min blogg om? I presentationen, en gång, skrev jag att jag vill att hela livet ska få plats. Just det var meningen. Och är det inte precis det allt handlar om? Att om hela livet får plats så ger det hopp. Om jag gör mig till någon slags mekanisk energigivare så blir bloggen en facebooksida med rosévin och grill hela sommaren, hembakta lussekatter, en lång julmarknad och röda barnakinder på vinterhalvåret.

Livet är mer än så. Och vi människor är så mycket klokare än att vi skulle få hopp av det. Vi får hopp av att andras liv också går upp och ned, men att vi ändå lever på. Genom allt. Blir starkare och klokare med åren.

Därför publicerar jag ett utdrag ur det manus jag skriver på nu. Här är det Stefan och Tove som jobbar på, sida vid sida men ändå var sin kamp.

                                                                         *

I korridoren är det eftermiddagstyst, många patienter vilar, dagpersonalen lämnar över till kvällspersonalen. De sitter på expeditionen och bläddrar i sina papper, berättar om vad som skett och inte skett. Talar antagligen om smärtor som inte gått att häva, eller lyckosamma försök med nya kombinationer. Talar om magar som strejkar och rinner, dropp som är klara eller inte fungerar. Om anhöriga? Vad säger de om mig? Då och då hör jag brottstycken av vad de säger till varandra, när en dörr står på glänt eller ett par personer står i korridoren och tror att ingen hör. Det känns obehagligt privat och det kryper i mig att höra dem prata om patienterna, nästan oavsett vad de säger. Omöjligheten i att protestera mot det som bara görs av välvilja, men ändå äter sig in i våra privatliv, känns förnedrande.

Jag styr stegen mot toaletterna och låser om mig. Spegeln visar en man med rufsigt hår, stora ögon med mörka ringar och svettdroppar i pannan. Paniken dunkar i snabba hjärtslag, jag försöker andas lugnt. Vad är det som händer, varför får jag panik vid tanken på att Tove ska komma hem, när det är det enda jag vill? Nej, vad jag vill är att Tove ska vara friskare och komma hem. Det här är för svårt.

Jag längtar intensivt efter Anna. På samma sätt som jag kan tänka mig att en alkoholist längtar efter det mjuka, omfamnande lugnet som sprider sig i kroppen efter några glas. Jag behöver Anna. Tanken får ångesten att öka och det snör åt i halsen.

Att leva med Toves cancer är så oerhört krävande. Det är som att befinna sig i en galen bergbana vars åktur aldrig tar slut. Ett dåligt provsvar, en utebliven behandlingseffekt, ner i det svartaste hålet. Försöka hålla sig fast vid hoppet, men det blir svart, svart. Ljuset finns där uppe vid ytan, vi kämpar oss dit, här är fint och härligt, vi vill bara få vara här, kanske kan vi ligga i ljuset alldeles stilla och tysta utan att tänka, utan att något … snubbla och falla igen, ner i det mörka, i det svarta, i rädslan. Och kanske kommer sedan förslag på en ny behandling och vi ser ljuset igen, vi tror det, vi hoppas, kämpar oss upp igen. Så fortsätter det månad efter månad, det som vi trodde var omöjligt att stå ut med ens en liten stund.

Skoningslös trycker rädslan ner oss varje gång vi närmar oss något slags stillestånd nära hoppet. Förhindrar allt slags normalt liv, trots att det enda vi längtar efter är vardag och normalt liv.

Man kan inte säga att man inte orkar. Jag längtar efter Anna. 

                                                                          *

12523368063_15151f6086_kFoto: Rickard Taubner (https://www.flickr.com/photos/mrpianoman/)