16 december. Inlägget som försvann och mer guld.

by miobrev

15519005523_b1fd83441c_k

Ibland fuskar jag och skriver inlägget i förväg, igår gjorde jag det. Idag var utkastet borta. Jag tänker att det kanske inte var rätt dag för det, kanske ska jag stanna kvar vid gårdagens inlägg om brustenhet och lagningar med guld istället. Det verkar vara många som behövde höra det. Det var många som läste och flera som delade vidare och flera som hörde av sig. Vi går alla igenom perioder av svårigheter, vi är många som känner att vi har gått sönder. Vilka konsekvenserna än blir, och hur omöjligt det än kan kännas att gå vidare, så kommer allt att bli annorlunda. Det är det enda vi vet. Livet står inte still, det omformar och förändrar sig, rör sig bort från den plats vi är på när vi har det som allra allra sämst. Det händer av sig själv, även om vi inte orkar ta tag i någonting. Även om vi är förlamade av rädsla eller sorg. Långsamt, långsamt börjar livet laga oss med små tunna flingor av hopp i renaste guld. Vi kan ibland hjälpa till själva, för ibland står vi inte ut med vår situation och det kan få oss att hitta kraften och ta kommandot. Vi vänder oss medvetet mot ett annat håll och tar själva kliv. Men även om du inte orkar det, även om du inte orkar någonting så kommer allt förändras av sig själv. Små, små, små steg mot en bättre tid klarar livet av att åstadkomma, alldeles av sig själv. Och plötsligt står du där, nyvaken, gnuggar gruset ur ögonen och ser att du klarade det.

Se den här fina lilla filmen om Kintsugi. Den är kort och väl värd fyra minuter av din tid.

Foto: Rickard Taubner (https://www.flickr.com/photos/mrpianoman)