13 december. Det var en gång en hand, del 3

by miobrev

17476956925_0b0eb79639_k

Jag ligger i ett förråd, de kom och drog ut sängen hit när jag kräkts i ett sträck under flera timmar efter senaste operationen. Det var äckligt för de andra på salen när de skulle äta.

Det finns ingen elektrisk ringklocka här, det är inget patientrum. Mitt sängbord drog de med, och de har ställt som en liten koskälla, på bordet. Jag får ringa i den när jag behöver något, sa de. Jag behöver bara en sak och det är att de byter rondskål väldigt ofta. Helst efter varje kräkomgång. Två gånger har jag kräkts, två gånger har jag plingat i klockan. Ingen har hört. Nu är skålen full och illamåendet håller på att komma tillbaka. Någon som gick förbi i korridoren tryckte till dörren så den gick igen, det finns inte en chans att någon kommer att höra mig nu. Vad ska jag göra? Jag sväljer och vänder huvudet bort från skålen. Försöker tänka bort illamåendet. Försöker blinka bort svidet i ögonen som kommer när jag tänker på mamma. Hon skulle tömma skålen direkt. Jag tar klockan i handen. Skakar den så att den plingar men jag vet att ingen kommer. Jag försöker komma på var det är bäst att spy. Golvet? Sängen? Papperskorgen som hänger på sängbordet?

Klumpen i halsen växer och plötsligt behöver jag inte fundera längre för jag kräks överallt. Också på klockan i handen. Jag ligger tills kräkset blir kallt på min hals och min hand, jag skakar i den blöta skjortan. Väntar.

Dörren öppnas.

”Titta vad jag har gjort.”