Om jag går bort (ett tag)

by miobrev

“Hej, du har kommit till Marias mobil, jag kan inte svara just nu, men ring gärna mellan klockan 18-18.30 i kväll, då jag kommer ha mobilen på. Eller skicka ett meddelande.”

Vart tog det vägen att bara sitta och titta ut genom ett fönster? Eller stirra ut i luften. Eller i framförvarandes nacke. De där naturliga mikropauserna då huvudet vilade, för att flödet av intryck stannade av. Då vi stod vid ett rödljus, i en kö, satt på tunnelbanan och bara stirrade. Jag undrar vad det gör med oss att vi alltid, alltid har vår mobil i närheten. När jag väntar på något tar jag genast upp mobilen och uppdaterar mig om världsläget och vänläget.

Hinner de lite tystare tankarna fram någon annan gång? Når de igenom bruset ändå, när det behövs? Kanske räcker det med nattvilan? Eller har vi faktiskt förlorat något som vi behöver?

Jag vet inte, men jag funderar på att utmana mig till stilla stunder. Inte nödvändigtvis planerade, utan bara fånga de korta små tystnaderna i en aktiv tillvaros brus. Låta ögonen fastna, tomt stirrande. Eller blunda några sekunder. Låta tankarna vandra vart de vill, inte ledas av mobilens information. Ha tysta hörlurar i öronen på bussen, utan bok eller musik. “Åh, vilken bra tystnad jag lyssnade på när jag åkte till jobbet idag. Den var så spännande och oförutsägbar. Och slutet, precis innan jag var framme, ja, då tog tystnaden en helt oväntad vändning, det kom nämligen en alldeles ny tanke. Nu vet jag plötsligt hur jag ska göra med det som känts så svårt. Nä, det måste jag säga, den var verkligen bra den tystnaden.”

Eller så fortsätter jag att titta på mobilen 150 gånger per dag, som genomsnittet gör. Och fortsätter liksom 84 procent av alla européer att ha min mobil högst tre meter ifrån mig dygnet runt. Jag gillar ju det. Också. Att vara tillgänglig och i ett sammanhang. Att ständigt lära mig nya saker och direkt kunna googla på sådant jag inte vet. Att det finns ett informationsflöde att ta del av i min jackficka. Att personer som är viktiga för mig vet att de alltid kan nå mig. Det har sina fördelar.

Och då fortsätter jag att undra vad det gör med oss, med våra barn, med vårt samhälle, med vår ork, med vår känsla av frihet, att alltid förväntas finnas för alla och att alltid ha världen till hands.

IMG_4562Mest troligt är det en sådan här dag jag kommer stänga av. En höstmorgon då dimman lättar och jorden doftar fukt och mogna äpplen. Att vara hundra procent där. En dag. Eller två.

Alldeles snart ska jag åka på retreat och leva i tystnad en helg. Jag kan återkomma och berätta hur det gick.