Miobrev

Ljuset kommer krypande in över de plöjda åkrarna. Flagor av mörk, lerig jord uppskjutna mellan varandra, tjurkalvar som kämpar i båsen, ett brak av för mycket kropp på för liten yta. Och snön, så stilla den har lagt sig nu, över kammarna; över landskapet, allt möjligt levande och allt möjligt dött. Det är ett landskap kantat av rimfrost.

Då och då faller ett rött äpple genom det grå mörkret ner i snön, här under trädets korg, till krona, svart bark. Ett klick när äpplet träffar membranet av hård is, som stammar från väderomslaget som inte blev något. Annat än en tvekan i vintern, ett nedslag mitt i vintern av, helt enkelt; sommar.

Med detsamma kom frosten vinande. Det blir ett hårt istäcke, femtio millimeter tjockt, och nu med en päls av nysnö.

Jag har kommit tillbaka. Något som var ligger utspritt över landskapet. En nåldyna kring trädens fötter. Det är ett snötäcke och en skog av fingrar och en himmel. Kronhjortarnas kronor. Trehöje, de tio sista tallarna på höjden, blåsta till otäthet, ända in på benet, ensamma. Det är det vi har att göra med. Olja på vatten. Himlen är otät och solen tunnflytande.

En plats, som hela tiden är en annan plats, ett annat ljus där; och sedan detta brak av hemlöshet, kroppen som hotar att överge tankarna, vad har man då kvar, sin goda vilja.

Jag bankar hinken helt tom, vänder den upp och ner och bankar fyra gånger med spaden. Det blir en omvänd stjärnhimmel i snön. Mörka prickar i det vita. En fågels fotspår är också en förändring i bilden. Hela tiden är landskapet nytt. Hela tiden är det något annat man minns. Det som kommer till en och det som går förlorat.

(Text ur “En av oss sover” av Josefine Klougart. Djupviksfoton: Maria Bom)