Sjukhussyster

by miobrev

Idag träffade jag Jessica. Hon har också legat på sjukhus under sin barndom. Från bebis till femton års ålder, varje år, precis som jag. Så vi pratade. Och pratade. Lika och olika. Men vi var båda medvetna om att vi påverkats. Vi har båda fått hantera en rädsla att bli lämnade, känslomässigt, fysiskt eller psykiskt. Vi är båda superkänsliga för stämningar och vi skrattade åt hur snabbt vi kan läsa av en stämning, en kropp, en annan persons känsloläge. För vi lärde oss tidigt att vara på vår vakt och försöka ha kontroll, och då måste man veta vad som händer omkring en. Vi visste att de vuxna inte berättade allt för oss, så vi lärde oss att läsa mellan raderna, i luften, på kroppen, lyssna på tonlägen. Allt annat var omöjligt eftersom vi behövde veta vad som skulle hända oss. Vad som var farligt och allvarligt och vad som inte var det.

Att bli vuxen är bland det bästa jag har gjort! Att vara fri, att välja själv, att inte vara instängd, vare sig fysiskt, psykiskt eller andligt. Att min tid är min. Att få säga ja och få säga nej. Att kräva respekt för ja och nej. Jag älskar att bli äldre, jag älskar att bli mer och mer fri från allt som stänger. Mer och mer öppen.

Kära Jessica, tack för ikväll. Lekterapifröken och sjuksköterska, tänka sig. Men vi behövde inte vara kvar bland barnen på sjukhuset. Vi blev färdiga med det och valde något annat. Häftigt, eller hur? Att bli färdig och lämna.

6315471971_a72b721b6a_b

Foto: Amanda Tipton (Flickr)