Och mitt i allt

by miobrev

… ligger kreativiteten bakom lager av bråte. Så kommer en kväll, eller en ledig dag, utan planer och plötsligt så bubblar den upp. Lusten. Jag vill något. Jag vill göra något. Jag vill skriva, måla, skapa, sticka, baka, vara, leva leva leva! Då kommer jag ihåg vem jag innerst inne är. Då känner jag igen mig själv och jag blir förvånad. Ja, just det. Det är ju så det är. Då hyllar jag ensamheten och sätter den på ett altare. För min tysta självsamhet är full av ord, av egna och andras texter och bilder, av målarfärger och tygbitar. Av papper att göra mönster med. Av boksidor att riva sönder för att det blir vackra remsor. Av timme efter timme med datorn i knät och ögonen skavande av trötthet för att människor lever sina liv under mina fingrar och jag kan inte sluta följa dem, leda dem in i nya situationer. Då växer disken på bänken, sängen förblir obäddad, blommorna blir trötta, kylskåpet tomt och soppåsen full. Och det gör mig ingenting.

Eller så blir det inte så. Som idag. Det började så bra med skrivardag. Jag vaknade tidigt och satte mig direkt för att skriva, full av ambitioner. En. Hel. Dag.

Men vad det tog emot. Vad nu då? Jag skrev lite och det kändes tråkigt. Jag skrev lite till och det kändes värre än en fysiklektion på högstadiet. Jag surfade lite inspiration. På sidor som sällan ger inspiration. Jag mediterade för att nå kreativitetens källa och höra min inre röst. Men blev rastlös långt innan den guidande rösten var färdig. Jag tittade på klockan och jag gick för tidigt till frissan. Hann att fika. Hade datorn i väskan för att eventuellt skriva en stund på caféet. Eventuellt betyder ganska sällan verkstad för min del. Jag har liksom redan tänkt nej men försöker lugna mig själv med ett eventuellt. Jag insåg att jag nog skulle skriva bättre och mer när jag kommer hem. Men vilken rolig vintagebutik det låg bredvid frissan! Och vad hungrig man blir av att gå i vintageaffärer.

När jag kom hem satte jag mig i alla fall igen. Några ord till blev det, men texten lyfte inte en centimeter över marken. Och jag fick tvinga tankarna att inte stelna totalt i skallen. Här är i alla fall en liten bit ur dagens textproduktion.

Ur: “En ny historia. Två.”

(Jaget är Stefan, Toves man. Tove är väldigt sjuk, läs förra inlägget, Anna är präst)

Jag vet inte vad som händer. Jag vaknar på morgnarna och hela min kropp värker av sömnbrist, av skuldkänslor, av erotiska drömmar och mardrömmar och av längtan efter Anna. När jag somnar, så går det undermedvetna bärsärkagång i mig. På dagarna har jag fortfarande någon form av intellekt kvar som kan styra och stoppa mina tankar. Hjälpligt. Men då jag lägger mig på kvällen faller jag ner i djup dvala ett par timmar och sedan vaknar jag till, somnar och vaknar. Vrider och vänder mig och går ut och in i medvetande. Det pågår en strid, en rättegång, eller vad vet jag? Det pågår något i mig, och jag är både åtalad, försvarare och publik.

En kyss. Det var bara en kyss och en lång omfamning. Ändå är det som om allt förändrades. Vem kan jag prata med?

Ibland tänker jag att enda sättet att komma ur detta mardrömslika tillstånd är att ge efter för min längtan efter Anna. Ja, ja, ja säger en del i mig då. Ja, naturligtvis skulle det inte vara så farligt. Ingen skulle döma dig för att du söker lite tröst. Tove skulle aldrig få veta. Ja. Det är du värd.

En annan del i mig reser sig och protesterar högljutt, skuldkänslorna som redan finns, växer och gör mig tung av mörker. Räcker det inte med vad du redan gjort? Är inte Tove värd fullständig trohet i sin situation, hur kan du ens tänka så?

Så faller jag.

Och ringer.

Hon är varm och mjuk i tonen. Vi ska ses igen. På pastorsexpeditionen. Jag hör frågor i hennes röst. Eller är det mina frågor jag hör?

15137147018_5c1a1c81b5_z

Foto: (Flickr) Pablo Ferández