En ny historia. Två.

by miobrev

IMG_1214

Hennes röst är ljus, trots att hon verkar väldigt trött. Om och om igen slickar hon sig om munnen. Tungan fastnar mot de torra läpparna, det ser ut som om det sitter ett tunt hölje hud runt själva tungan, som om den ligger i en säck, och den huden sträcker när hon slickar sig. Jag står inte ut att se det, och avbryter henne mitt i en mening:
”Ska jag fukta munnen?”
Hon nickar.
”Vill du dricka?”
Hon skakar på huvudet och jag tar pinnen med skumgummitopp och doppar i vattenglaset, för den över hennes läppar. Hon suger. Det äcklar mig, jag vet inte varför. Skumgummit känns ofräscht.
”Lyssna då”, säger hon.
Jag hör att hon blev irriterad över avbrottet och jag nickar och sätter mig ned i fåtöljen bredvid sängen igen. Tar hennes hand och smeker över handleden, upp över tummen.
”Så det måste du lära dem. Lova det.” Jag nickar. ”Och allt som finns i naturen. Du måste försöka hinna med det, fast jag vet att ni kommer ha fullt upp. Du vet hur mycket jag älskar det. Tystnaden och stillheten. Spegelblanka sjöar. Dimsvepta tjärnar. Fåglarnas sång. Solnedgångar. Norrsken som dansar över himlen. En vedeldad spis att värma sig vid. Miljontals stjärnor som lyser i den svarta natten. Årstidernas skiftningar…” Hon blundar nu, rösten är lägre, nästan som om hon talar för sig själv “…blomsterängar, myrarna, skogarna, ängarna. Där är man fri, Stefan. Jag ångrar att jag inte flyttat dit. Tänk att låta barnen växa upp så. Jag ville gett dem det. Nu är det för sent. Jag kan inte längre ge dem det.”
”Jag lovar, Tove. Jag ska ta med dem…” Min röst stockar sig och hon möter min blick. Vi ser länge på varandra. Hennes vanligtvis så trötta ögon är märkligt klara. Allvaret mellan oss är starkt men mjukt.
”Känner du livet?” viskar hon och släpper inte min blick.
”Jag känner livet och jag känner kärleken”, säger jag.
Hon nickar nästan omärkligt, kanske bara en blinkning. Hon vrider sin hand så att hennes handflata möter min. Vi håller still så.

Plötsligt trummar en snabb knackning genom rummet, dörren går upp och en sköterska kommer in och säger att det är dags att byta nål. Toves hand far reflexmässigt upp mot bandaget vid nyckelbenet och hon rynkar pannan.
“Jag går ut en stund, så länge, Tove”, säger jag och hon nickar.
Jag borde kunna vara med henne vid sådana tillfällen men det går inte. Jag är till mer besvär då jag börjar må illa och måste lägga mig. Mer än en gång har jag varit nära att svimma. Vi försöker inte längre, det blir bara dumt. Jag tror faktiskt att Tove hellre är ensam när de håller på med henne.

När jag går nedför trapporna mot sjukhusträdgården tänker jag på Vidanäset, mina släktingars gård några mil härifrån. De har en gäststuga och jag vet att vi alltid är välkomna där. Jag ska ta tjejerna och sticka dit så fort jag får möjlighet. Jag ska åka dit ofta, låta tjejerna gå i skogen och bada i sjön. Leva så där som Tove vill.

Inne på salen är förtroligheten borta. Jag tror att vi båda försöker nå tillbaka till det vi kände innan vi blev avbrutna. Vi ser varandra i ögonen, försöker hitta ögonblicket vi hade. Det doftar starkt antiseptiskt då jag kramar om Tove, från korridoren hörs skrammel med vagnar och Tove svettas. Hon skjuter bort mig.
”Stefan, jag är ledsen men jag är så konstig i magen. Jag behöver nog hjälp att komma upp på toaletten. Kanske lika bra du går.”
Hon trycker på den röda larmklockan som ligger bredvid henne i sängen. Det tar tid och energi för Tove att göra en så enkel sak som att gå på toaletten och jag vet att hon känner sig stressad om hon vet att jag väntar. Hon vill inte att jag hjälper henne.
Jag nickar och kysser henne på kinden, hon vänder bort huvudet så mina läppar landar mot hennes öra.
”Gå nu”, mumlar hon.

Jag blåser försiktigt mot örat, innan jag reser mig och går mot dörren. Jag låtsas inte om lukten som sprider sig i rummet.
”Krama dem”, säger hon. ”Särskilt Lisa, hon var ledsen igår när hon var här.
Jag nickar och gör tummen upp och öppnar dörren. Ester, den unga, nya sjuksköterskan som Tove inte gillar kommer med snabba steg i korridoren, och jag lämnar dörren öppen. Jag hör hennes glada röst innan dörren går igen bakom henne:
”Jaha, hur var det här då?”

Hur var det här då? Vilken normal tjugofemåring pratar så? Är det något som hör till sjuksköterskerollen? Hur var det här då? Herregud. Kan hon inte bara fråga vad Tove vill ha hjälp med? Lite hyfs och respekt. Jag knyter händerna och går snabbt nedför alla trapporna, jag kan inte vara still så länge att jag hinner vänta på hissen. Irritationen bubblar och jag biter ihop för att hindra impulsen att spotta.

___________________________________________________________

IMG_6948

Jag har tagit tjänstledigt en dag i veckan under en tid framåt. “I will put myself in the way of writing.” Efter varje sådan skrivardag kommer jag att lägga ut några rader ur vad som blivit till under dagen. Det här var första smakprovet, det hör till mitt romanprojekt med arbetsnamn “En ny historia. Två.” Tyvärr funkar indrag dåligt, eller inte alls, i den här formateringsmallen. Jag ska fixa det. Eller. Någon ska fixa det.

Foto: Maria Bom
Akryl (under arbete): Maria Bom